Döden kom till Devil’s End och den kom i form av två av överste Colts fredsstiftare.
Ett Winchester repeter gevär skulle också låta tala för sig och för invånarna i den lilla staden skulle ingenting bli sig likt igen.
Han kallades Texas ”Twohand” Jake och han red över den dammiga och steniga slätten på en liten och trött mula. Han var klädd i slitna byxor, en långrock som nonchalant släpade efter honom på mulans båda sidor och en hatt vars brätten sett långt bättre dagar. Kinderna pryddes av ett veckogammalt skäggstubb. Bakom sadeln hade han surrat fast sin packning och sitt gevär.
Han såg inte mycket ut för världen och det faktum att  Rattlesnake Carter och hans kumpan, Jim Joyce, ägnade honom någon uppmärksamhet överhuvudtaget skulle förvåna vem som helst, inte minst Texas Jake om han hade vetat vad som komma skulle.
Rattlesnake Carter, som knappt själv längre kunde minnas varför han en gång i tiden hade fått sitt smeknamn, var en man med ett pris på sitt huvud. Han visste inte hur mycket belöningen för att fånga honom, död eller levande, var uppe i, men efter den sista tidens lyckade rån och stölder hade han en känsla av att priset på honom hade gått upp väsentligt. Jim Joyce, kumpanen, skulle inte gå för samma mycket, vilket var väntat. Det var Carter som var hjärnan och det var Joyce som var den nödvändiga hantlangaren.
De hade ridit tillsammans länge nu och även om Joyce inte var den smartaste och mest snabbtänkta cowboyen på den här sidan gränsen, så var han ändå tillräckligt duktig på det jobb de utförde och när det verkligen gällde, som det ofta gjorde för män av deras kaliber och intresse, så fick han nästan aldrig Carter att bli besviken. Joyces tunga revolver av arme modell kunde tala ett språk som man inte behövde vara särskilt smart för att kommunicera.
Rattlesnake Carter, eller Thomas Carter som han en gång faktiskt hade hetat, betraktade den ensamma ryttaren som kom ridande på en mula.
De befann sig ungefär tjugo meter åt sidan, gömde bakom några stora klippblock. Solen höll på att gå ned bakom dem, ett faktum som skulle göra det svårt för ryttaren att se dem i motljuset. Carter flinade. Det kunde vara värt ett försök. Några få dollar var faktiskt några få dollar. Och saloonen i Devil’s End var bra. Några fler dollar kunde komma väl till pass.
Carter kände hur Joyce tittade på honom. Han nickade mot sin kumpan och drog sin revolver. Den hade en kolv av elfenben och han hade stulit den av en rik köpman för några år sedan. Carter hade aldrig ägt ett vapen som detta och han var mycket stolt över det. Patrontrumman tog 6 skott.
Han spände hanen och drog upp näsduken över ansiktet. Den luktade illa, men det kunde inte hjälpas. När de kom till Devil’s End skulle både han och Joyce kunna unna sig varsitt varmt och skönt bad. Och kanske några horor. Som inte skulle bry sig om huruvida de luktade illa eller inte. Så länge de fick betalt.
Hans flin spred sig till ett vargaktigt grin bakom näsduken när han sporrade sin dammiga häst till galopp och red få metrarna fram till den ensamma ryttaren.
Ett skott i luften fick mulan att stanna. Öronen klippte, men djuret blev varken skräckslaget eller uppskrämt. Den stannade bara. Som om den väntade på att få nästa kommande från sin ryttare.
Carter spände hanen på nytt och riktade revolvern mot Texas Jake samtidigt som Joyce red upp på andra sidan med sitt vapen draget och skjutklart.
– Pengarna eller livet gringo, sa Carter med sin hesa röst. Gör inga dumheter så kan du och ditt vackra djur fortfarande komma härifrån levande.
– Annars gör ni det inte, fyllde Joyce i.
Carter kastade en irriterad blick på sin kumpan och skakade på huvudet. Det var alltid bäst att låta Carter sköta allt prat. Joyce hade aldrig varit speciellt bra på det.
– Seså, fortsatte Carter. Vi har inte hela dagen på oss. Har du några få dollar till oss stackars fattiga cowboys?
Först då höjde Texas Jake huvudet. Deras blickar möttes och Carters flin stelnade ögonblickligen. En plötslig känsla for över honom, en känsla av att ett stort misstag hade begåtts. Och en känsla av att någon eller några av dem skulle dö. Alla skulle inte komma härifrån levande.
– Jag har inga pengar, sa Jake. Allt jag äger är mina kläder och min packning. Och den är inte speciellt värdefull.
– Några få dollar köper oss ett par whisky i Devil’s End. Det är allt vad vi begär.
– Vi skjuter honom, utbrast Joyce. Han har inget. Det syns ju tydligt.
– Håll käften, skrek Carter åt sin kumpan.
Han tyckte in om när Joyce öppnade munnen. Det kom oftast inte några smarta eller speciellt intelligenta kommentarer. Just nu, när han av någon märklig anledning började känna sig nervös på ett sätt som han mycket sällan gjorde, var Joyce inblandning i kommunikationen med den ensamma ryttaren något som Carter inte kunde acceptera.
– Kliv av åsnan, beordrade han Jake. Försiktigt. Låt geväret och dina revolvrar vara där de är.
När Jake svingade benet över åsnans rygg och klev av, föll långrocken åt sidan och blottade ett svart dubbelhölster. Spännet var glänsande och väl polerat och lädret såg insmort och väl omhändertaget ut. Ur de båda hölstren på hans sidor stack två bruna kolvar av trä upp. Kolvar som endast överste Colt levererade.
Det var något som inte stämde här. Dessa vapen tillhörde inte en fattig, ensam ryttare som inte ägde mer än packningen han hade surrad bakom sin sadel. Men å andra sidan var Carters egen revolver inte man i första hand skulle förknippa med honom själv heller, insåg han och skakade på huvudet.
Vem var den här mannen? Egentligen. Och vad hade han för ärende i Devil’s End.
– Tag av dig hölstret och slängd det på marken framför dig, beordrade han.
Joyce hade suttit av och stod nu bredvid sin häst med sitt vapen riktat mot Jake. Den man som skulle hinna dra två revolvrar i ett läge som detta, innan han själv blev skjuten, existerade inte.
Det var något som Carter var säker på och han harklade sig och fick nytt mod.
– Vart är du på väg? Frågade han och skrittade långsamt framåt.
Mulan stod kvar. Den hade inte rört sig ur fläcken. Den klippte med öronen och betraktade lugnt och stilla sin ryttare där han stod bredvid.
– En stad. Jag har hört att Devil’s End ligger närmast.
– Vad skall du göra i Devil’s End. Den man som har ett dubbelhölster med två av Colt revolvrar brukar ha ärenden dit han beger sig. Är du en revolverman?
Jake skakade på huvudet.
– Nej, sa han och flinade mot Carter. Det kan man nog inte kalla mig.
– Och vad kan man kalla dig gringo?
Jake tystnade. Några sekunder flöt förbi. Ingen av dem sa något. På avstånd ylade en prärievarg. Vinden viskade och solen stekte ned från den klarblå himlen.
Jakes flin hade försvunnit. Han mötte Carters blick med en intensitet som fick den efterlysta mannen att rycka till.
– Mitt namn är Twohand Jake men där jag brukar rida har man förknippat mig med döden. Det är vad du kan kalla mig.
Joyce rörde nervöst på sig.
Sedan gick allting mycket snabbt.
De två Colt revolvrarna befann sig i en sekunden i Jakes hölster. I nästa hade han dem i varsin hand och i ett kort ögonblick stod han där mellan Carter och Joyce med armarna utsträckta åt båda sidor, likt en dödsbringande kristusgestalt och med vapnens mynningar riktade mot dem båda.
Sedan brann två skott av. Två mynningsflammor spelade genom varsin pipa.
Samtidigt som Joyce föll och krampaktigt tryckte av ett skott rakt upp i luften, förflyttade sig Jake ett steg åt sidan vilket medförde att den kula som Carter avlossade mot honom missade med några centimeters marginal.
Det skott som Jake hade skjutit sekunden innan träffade sitt mål.
Den tunga projektilen gick in genom Carters högra axel, forsatte genom kroppen och slog upp ett gapande hål på andra sidan. Stöten fick honom att tumla bakåt, men han blev kvar i sadeln. Hans häst, skrämd av den plötsliga explosionen av våld och ljud, kom upp på bakbenen och viftade försvarande med framhovarna. Sedan satte den av i galopp och dundrade förbi Jake, mulan samt den liggande, redan döda, Joyce.
Nästan lika snabbt som Jake hade dragit sina båda revolvrar, hölstrade han dem. Ett dammoln revs upp bakom Carter och hans flyende häst.
Jake sträckte sig efter geväret bakom sadeln. Det var av typen Winchester, långt och med en blänkande, väl inoljad pipa. Han förde snabbt in en patron i loppet genom att föra understycket bestämt nedåt och sedan tillbaka.
Sedan höjde han det och han siktade genom det upprivna dammolnet och tryckte av ett enda skott.
Carter träffades i ryggslutet. Han slungades fram över hästens hals i en vid båge och dunsade till marken framför de galopperande hovarna. Han blev liggande i en hög.
Döden hade kommit till Devil’s End och den hade kommit för att skipa rättvisa.

De hade ridit tillsammans under flera år, Jake, Conrad James, Bill Smith och Harold Loomis. Det hade varit Conrad James som varit ledaren och de andra tre hade följt honom. Efterlysningarna hade kommit redan efter deras första bankrån, men ingen hade någonsin lyckats ta deras signalement och därför var deras framfart i dessa trakter av Texas tämligen säkra.
Jake hade tappat lusten. Och orken. Han visste inte riktigt när känslan hade kommit, troligen hade den smugit sig in i hans tankar under de senaste månaderna och efter jobbet mot Silverhalls bank hade han definitivt bestämt sig.
Han skulle lägga av. De hade samlat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna leva gott resten av livet och om de gjorde det försiktigt och lugnt på någon avsides ranch var sannolikheten att någon skulle komma på dem mycket låg. De kunde dra sig tillbaka som välborgade handelsmän, leva på boskapsskötsel, må gott på saloonerna och de skulle aldrig mer behöva lämna en stad i sporrsträck.
Så var det tänkt. Men Conrad James var tjurig och han hade absolut ingen lust att lägga av. Deras senaste bankjobb hade gått över förväntan, de befann sig på toppen av deras karriär och de riktigt stora pengarna hade börjat rulla in.  Så Conrad James, en tämligen girig och snarstucken man, lång och smal och alltid klädd i sliten brun jacka som slutade strax ovanför hans revolver kolv, hade ingen lust att lyssna på Jakes önskningar. Det var James som var ledaren och det var han som bestämde när de skulle lägga av.
Jake insisterade. Om de delade deras byte på 4 delar så skulle han inte lägga några hinder i vägen om de andra 3 ville fortsätta. Han hade tröttnat och för varje jobb de gjorde skulle riskerna öka. Snart skulle deras signalement komma ut och när deras ansikten fanns uppspikade på varenda sheriff kontor skulle det inte dröja länge innan allting var förstört.
Och Jake ville inte att allt skulle förstöras.
Den definitiva, och som det skulle visa sig, dödliga brytningen kom snabbare än någon av de 4 kunde tro.
De red nedför en svagt böljande sluttning under den obarmhärtiga texas solen.  Bakom varje sadel fanns varsin påse fylld med underbara dollarsedlar. Ingen av dem hade ännu dragit ned näsdukarna som skyddade deras ansikten och de var ännu jagade. Men de hade ridit länge nu och törsten och hungern hade börjat göra sig påmind.
Nedanför dem låg ett hus. Inte särskilt stort eller imponerande. Men det rykte ur skorstenen och på sidan fanns en inhägnad där 2 mulor stod tillsammans med några grisar. Någon var hemma. Och av röken från skorstenen att döma höll någon på att laga mat.
De galopperade nedför sluttningen. Ingen av dem sa något. Det gjorde de nästan aldrig efter ett jobb. Samtliga visste vad som gällde och samtliga utförde sitt jobb.
Conrad James höll in sin häst framför inhägnaden och satt av. Han drog ned näsduken och flinade upp mot solen.
– Det där var ju en enkel match, sa han.
Bill Smith och Harold Loomis satt också av.
– Fan vad jag är törstig, sa Loomis.
En vattenho fanns vid inhägnade. Alla fyra drack av det varma, men ljuvliga, vattnet. När de vände sig om fann de att en kvinna stod på husets farstu. Hon var beväpnad med ett gevär och på båda sidor om henne stod två små pojkar. Mynningen på geväret var riktat svagt framåt. Om hon höjde det skulle hon kunna skjuta vem som helst av dem på bråkdelen av en sekund. Det såg ut som om hon visste hur man använde vapnet.
Och varför skulle hon inte göra det. Här ute behövde en ensam kvinna kunna hantera ett gevär.  Det var en del av livet och en del av villkoren för överlevnad.
Conrad James började gå mot henne. Han log sitt mest förföriska leende, ett leende som Jake aldrig hade tyckt speciellt mycket om. Det fick honom att likna en orm.
– Vi vill dig inget illa, sa James till kvinnan. Vi har bara vägarna förbi och vi skall inte stanna länge. Men hästarna behöver dricka och vi behöver äta. Om du vill bjuda oss på lite bröd så är vi dig evigt tacksamma.
Hon såg på honom med tveksam blick.
– Vi betalar naturligtvis, fortsatte James.
Kvinnan hade långt, ljus hår som var uppsatt i en knut i nacken. De båda pojkarna var också ljushåriga och de var mycket lika varandra. Kanske var de tvillingar.
Hon sänkte geväret. Det såg ut som om hon hade bestämt sig. I dessa trakter behövde man hjälpas åt för att överleva och hon hade faktiskt maten nästan klar. Så varför inte.
Hon nickade.
– Jag kan inte släppa in er i huset. Men ni kan få äta här ute på gården om ni vill. Hästarna får dricka ur vattenhon.
– Vad heter du? Frågade James och stannade två meter från henne.
Han såg på pojkarna.
– Och vad heter dina förtjusande söner?
Hon såg besvärad ut. Hon litade inte riktigt på de fyra nyanlända främlingarna.
– Sarah O’Toole, svarade hon tvärt och vände om.
Hon försvann in i huset. De två pojkarna stod kvar i dörröppningen och såg nervöst men ändå nyfiket på främlingarna.
James vände sig om till de andra.
– Se till att hästarna får vatten, beordrade han. Vi stannar inte länge.
Smith, Loomis och Jake lät hästarna dricka sig otörstiga och satte sig sedan i skuggan vid sidan av huset och väntade. Ingen av dem sa något. James hade försvunnit ur synhåll. Ingen av dem funderade på vad han höll på med.  Jake hade surrat loss sitt Winchester gevär och lutade det mot väggen bredvid sig.
– Uppbådet borde vara en halv dag härifrån, sa Loomis. Vi kan komma till The Canyon i morgon kväll
Smith nickade.
– I The Canyon är vi säkra.
Jake såg på de andra två. Han tände en cigarett och lutade huvudet mot husets vägg. Det var nästan trettio grader varmt, även här i skuggan.  Han drog fram hatten en aning, rätade till den. De taggiga stjärnsporrarna glänste. Hästarna hade somnat i solen. Mulorna rörde inte på sig. Grisarna dåsade. Det var tyst.
Jake reste på sig.
– Jag skall se vart James tog vägen, sa han.
De andra nickade.
Han drack några klunkar ur vattenhon, kisade mot solen och drog njutningsfullt in några djupa bloss av den starka och kryddiga tobaken. Sedan gick han runt husets hörn.
Pojkarna hade försvunnit in i huset. Det rykte fortfarande ur skorstenen. Varken kvinnan eller James syntes till.
Jake såg upp mot sluttningen från vilken de hade kommit. Uppbådet närmade sig, men de hade fått ett rejält försprång och The Canyon var inte långt borta. De skulle komma undan. Den här gången också.
Han gick in genom dörren. Det var nästan varmare inne i huset än utanför.
En kastrull stod på spisen och puttrade. Eldslågor flammade där under. Röken leddes upp genom rökgången.
– James, sa Jake.
Det var tyst. Dörren in till ett angränsande rum var stängd.
Skriket kom plötsligt. Sarah O’Toole skrek och Jake förstod ögonblickligen vad som höll på att hända.  Han slöt läpparna hårdare kring cigaretten och blåste ut röken genom näsborrarna samtidigt som han drog båda sina revolvrar. Bakom honom hade Smith och Loomis dykt upp. Båda hade hört skriket och båda hade dragit sina vapen.
– Vad i helvete är det som händer? Undrade Loomis trots att ingen av dem inte kunde förstå.
Utan att tveka sparkade Jake upp dörren till det angränsande rummet. Sparken var tillräckligt hård för att flisor skulle lossa från dörrkarmen och gångjärnen riste till.
De två pojkarna satt på golvet framför Sarah O*Tooles säng. James hade surrat fast dem med sitt lasso. Själv befann han sig i sängen, ovanpå mrs O’Toole. Han hade fått upp hennes klänning till midjan och hennes hår knut hade lossat i nacken. Hon såg skräckslaget på Jake, Smith och Loomis. James flinade mot dem.
– Vänta lite där ute, flinade han. Så är det eran tur sedan.
– För helvete James, utbrast Smith med munter röst. Vi har inte tid med sådant här.
Men han vände sig om utan att bry sig om den påbörjade våldtäkten och gick bort till kastrullen.
– Det luktar gott, sa han.
Loomis följde efter honom. Jake stod kvar.  Han hade fortfarande båda revolvrarna dragna och röken som kom ur hans näsborrar steg sakta mot taket.
– Hörde du inte vad jag sa, sa James med hes och halvkvävd röst. Du får ditt om en liten stund.
Då fattade Jake sitt beslut. Det skulle inte finnas någon återvändo och ingen möjlighet till ånger. Deras tid ihop var över och nu höll de på att korsa gränsen. Det höll på att gå för långt. Dollar och rån var en sak.
Våldtäkt och det mord som komma skulle var en helt annan.
Bakom honom hade Smith och Loomis slagit sig ned vid köksbordet. De hade hällt upp varsin rejäl portion av den gryta mrs O’Toole lagat.  Ingen av dem brydde sig om vad som hände i sovrummet.
Jake tog ett steg åt sidan. Han riktade den ena revolvern mot James och höll den andra beredd åt andra hållet.
Ögonblicket innan han sköt Conrad James genom huvudet, mötte han Sarah O’Tooles skrämda blick. De två pojkarna, som båda hade börjat gråta, tittade upp på honom.
Dånet från revolvern var plötsligt och tveklöst. Kulan gick in genom Conrad James högra tinning, fortsatte genom huvudet och slog upp ett hål i kudden några centimeter ifrån mrs O’Tooles huvud. Små fjun av dun exploderade upp och en kort, men kraftig, stråle av blod sprutade upp från ingångshålet i James huvud. Kraften i träffen slungade honom åt sidans så att mrs O’Toole blev liggande själv i sängen.
Pojkarna skrek av skräck.
Förvånat kom Smith och Loomis upp på fötter. Loomis drog sitt vapen och backade mot dörren. Smith slog fumlande omkull tallriken så att grytan for ut på golvet.
– Gör det inte Loomis, sa Jake. Det slutar här och ingen mer behöver dö. Tag era pengar och ge er av.
– Du sköt honom, svamlade Loomis.
Till höger drog Smith sin revolver och höjde den. Men Jake sköt före. Smith träffades i bröstkorgen och när han föll drog han omkull två stolar. Instinktivt höjde Loomis sitt eget vapen och sköt samtidigt som Jake.
Loomis kula fortsatte förbi Jake, sprängde loss splitter från dörren och fastnade i träet. Jakes kula snuddade vid Loomis högerarm och han stapplade bakåt, ut genom dörröppningen.
Jake klev runt så att han kunde rikta båda revolvrarna mot dörren. Smith rörde inte på sig. Kulan hade varit dödande.
– Jag ber om ursäkt för detta, sa Jake utan att ta blicken från dörren om Loomis skulle dyka upp.
Det gjorde han inte.
Försiktigt gick Jake genom köket med revolvrarna framför sig. Bakom honom flackade mrs O’Tooles blick från den döde Conrad James till Jakes ryggtavla. Fortfarande förstod hon inte riktigt vad som hade hänt.
Det hade inte gått mer än kanske tjugo sekunder sedan Jake hade kommit in i huset.
Han kom ut i solskenet lagom för att se hur Loomis hade samlat ihop hästarna med bytet. Han hade suttit upp och med de tre andra bakom sig satte han av i snabb galopp. De fyra hästarna rev upp ett drivande moln av damm.
Så var det med det, tänkte Jake. Bandet var upprivet. Conrad James, ledaren, var död och det var Jake själv som hade dödat honom.
Det var inget att fundera över. Nu kunde han inte få det ogjort. Resten av deras byte fanns i The Canyon, nedgrävt och gömt och om han kom dit innan Loomis lade beslag på allting så skulle framtiden ändå se mycket ljus ut.
Problemet var bara att Loomis hade tagit med sig samtliga hästar.  Och utan en häst fanns där ingen möjlighet att Jake kunde hinna före honom till The Canyon.
Mrs O’Toole hade kommit upp på fötter och rätat till kjolen. Pojkarna satt i sitt hörn. De grät fortfarande.
– Det här var inte meningen, sa Jake till henne. Jag ber om ursäkt. Jag tar med mig kropparna härifrån.
Skräcken hade försvunnit ur hennes ögon. Den hade ersatts av en beslutsamhet som endast de som bodde här ute begåvades med.
– Du räddade mitt liv, sa hon och mötte hans blick. Jag är dig tacksam.
– Det var jag som drog hit dessa män, sa han. Du behöver inte vara tacksam.
Utan att säga något mer gick han förbi henne in i sovrummet. Han bar ut James kropp och lade den i skuggan vid sidan av huset. Sedan gick han tillbaka in och släpade ut Smith.
– Jag behöver låna en av dina mulor, sa han sedan. Vilken är närmaste stad?
– Devil’s End.
– Jag ser till att mulan kommer tillbaka till dig när jag kommer dit.
Hon nickade.
– Lämna den på River’s Inn. Det är ett hyrstall. Min man kommer tillbaka ikväll. Han kan hämta den i morgon.
Jake nickade.
Han fick en sadel av mrs O’Toole och sadlade en av åsnorna.  Hon packade ihop ett litet knyte med proviant som han fäste bakom sadeln tillsammans med Winchester geväret.
– Min man begraver dem ute på slätten, sa hon. Du kan ändå inte ta dem med dig på åsnan.
Han nickade men sa inget mer utan satt upp och lämnade mrs O’Toole, hennes två söner och deras hus bakom sig.
Allt han behövde göra nu var att ordna en häst i Devil’s End och sedan rida mot The Canyon. Om Loomis hittade dit före honom skulle allting bli mer komplicerat.
Men det fanns ingen anledning till att oroa sig för sådana saker nu. Man fick ta en sak i taget och anpassa sig därefter.
Han hade dödat två av sina kumpaner och innan solen gick ned skulle han döda ytterligare två efterlysta cowboys.

Det var på grund av detta, samt den tveksamma turen att stöta på Carter och Joyce, som han på kvällen red in i Devil’s End på en åsna. Bakom sig hade han två hästar och två lik. Han hade surrat fast dem över sadlarna och innan de skulle tas ned därifrån var risken stor att kropparna hade börjat stelna.
Solen gick sakta ned bortom horisonten, blodröd och fortfarande varm. Det skulle bli en ljummen kväll, klar natt och sedan ännu en stekhet dag under texas himmel.  Sommaren var inte långt gången och den lovade många varma dagar.
Hans åsna klippte med öronen. Hästarna bakom skrittade på i sakta mak.
Vattnet i den vattenflaska han hade fått av mrs O’Toole hade börjat sina och det faktum att han inte hade ätit något sedan frukost gjorde sig smärtsamt påmind.
Men det skulle finnas en saloon, kanske flera, i Devil’s End. Där skulle han ta ett bad och sedan kunna äta. En säng, känslan av rena lakan. Nöjet att slippa sova under bar himmel på hård och stenig mark.
Han behövde inte ge sig av innan gryningen. Om Loomis kom före till The Canyon och gömde undan bytet skulle allting bli mer komplicerat och ta längre tid. Men det skulle fortfarande gå att lösa. Det var han inte orolig för.
Marken under åsnans fötter förvandlades sakta till en upptrampad stig och sedan en bredare väg. Ett tiotal meter bort hade ett järnvägsspår blivit synligt. Åt andra hållet försvann det mot bergen vid horisonten.
Vägen ledde över en kulle och när han kom upp till dess topp fick han för första gången syn på Devil’s End.
Det var en ganska stor stad. För att ligga så här långt ute i Texas ödemarker det vill säga.
En genomfarts väg. Ett tiotal korsande gator och ett flertal hus som hade fler än två våningar. Utanför stadsgränserna fanns stora inhägnader där hästar och kossor stod. Han kunde se människor röra sig där nere, ryttare som red fram och tillbaka över vägarna, män och kvinnor som gick i dammet.  Utanför järnvägsstationen stod en diligens och väntade med fyra hästar spända för tyglarna. Det svaga ljudet från musik strömmade upp mot honom. Där fanns en saloon. Naturligtvis.
Han manade på sin åsna och travade in mellan två lägre hus och en boskapsinhägnad. Två cowboys, som höll på att laga ett staket, tittade nyfiket upp när han red förbi och de följde honom, samt liken som bars av de två hästarna, med blicken.
Och varför skulle de inte titta. En främling hade ridit in i staden. Två döda personer befann sig i hans sällskap och han red på en åsna. Det var en intressant syn. Utan tvekan.
McAllister smedja, Jack Hurt specerier, Wymans vapenaffär. Han red förbi dem och kände hur de människor han passerade följde honom med sina blickar.  Utanför järnvägsstationen ställde sig två småpojkar med stora ögon och pekade på honom. En kvinna föste snabbt bort dem men kunde inte själv låta bli att stirra.
En samling om fyra välklädda herrar stannade upp. De hade styrt sina steg mot Mayflower’s saloon, på andra sidan gatan, men när de såg Jake komma ridande blev de stående.
Längre bort höll solens strålar långsamt på att klättra uppför sheriffens kontorsväggar. Två män, med blänkande stjärnor på sina bröst, reste sig från de bekväma korgstolar där de hade suttit och läppjat på varsin öl. De började gå mot Jake.
Jake höll in åsnan framför River’s Inn, hyrstallet som mrs O’Toole hade pratat om. Ägaren höll på att bomma igen för kvällen, men när han fick syn på Jake stannade han upp. Hans blick flackade mot de två sherifferna som kom gående längs gatan.
På saloonens balkong hade tre kvinnor kommit ut. De kisade mot solen och såg ned på honom. De bar alla kraftig makeup och de hade färggranna klänningar. De sa något till varandra och två av dem kunde inte låta bli att fnittra.
Från saloonen hördes musiken tydligare nu. Någon spelade på ett piano där inne. Skratt hördes.
Utan att bry sig om de prostituerade uppe på balkongen vände sig Jake till mannen som höll på att stänga hyrstallet.
– Den här åsnan tillhör mrs O’Toole, sa han. Jag tänkte ställa in den över natten. Mr O’Toole hämtar den i morgon.
Mannen nickade.
– Det kostar 1 dollar för åsnan. 1 och 50 om du vill ställa in samtliga djuren.
Jake nickade.
– Jag skall bara lasta av dem först.
Han gick bort till hästarna samtidigt som de två sherifferna kom fram till honom. Båda två hade händerna på sina tjänstevapens kolvar och de såg misstänksamt på honom.
– Vad har hänt? Frågade den ena.
Jake kastade en snabb blick på dem, bedömde dem. Det var två vicesheriffer. Inte speciellt gamla. Hade inte varit med om speciellt mycket. De försökte se tuffa ut. Sheriffstjärnorna blänkte. Deras hattar var välputsade och nya och byxorna bar spår av pressveck.
– Dessa två försökte råna mig några timmar härifrån. De lyckades inte.
– Jag kan se det, sa den ena vicesheriffen högt.
De såg nervöst på varandra. Undrade vad de skulle ta sig till.
– Ni kan hjälpa mig att bära liken till begravningsentreprenören. För det finns väl en sådan i Devil’s End?
De viskade något åt varandra varpå den ena sprang iväg.
– Jag heter Tom Wright, sa sheriffen. Jag är vicesheriff i Devil’s End. Sheriff Eckhart är tillsammans med herr Wyclife vid gruvorna. Han kommer inte tillbaka förrän i morgon.
– Då blir det du Tom Wright, jag och din medarbetare som får se till att dessa män kommer i kistor innan solen gått ned. De börjar stelna.
– Vem är du?
– Mitt namn är Texas Jake.
Han knöt loss repen som han surrat fast Carter och lät kroppen falla till marken med en duns. Wright såg på den döde under några sekunder.
– Det där är Thomas Carter, sa han förvånat när han kände igen den efterlyste mannen. Är den andra Jim Joyce?
– Jag vet inte. Jag frågade aldrig efter deras namn.
– Det är en belöning på deras huvuden. Döda eller levande så får man 100 dollar om man för in dem.
– Så bra.
Jake lossade på Joyces kropp. De två rånarna blev liggande bredvid varandra. De livlösa ögonen stirrade oseende upp mot himlen. Carters mun var halv öppen. Det såg ut som om han flinade.
Den andra vicesheriffen, Ray Benson, kom springande längre bort. I släptåg hade han en lång, ranglig karl som var helt klädd i svart. Det gick inte att ta miste på stadens begravningsentreprenör.
När Benson kände igen de två efterlysta kastade han en förvånat blick på Wright. Wright skakade på huvudet. De fick diskutera vad de skulle göra med de döda samt med främlingen som kallade sig Texas Jake i morgon. När sheriff Eckhart kom tillbaka.
Mannen från River’s Inn tog hand om hästarna efter att Jake hade lossat sitt gevär och den lilla packning han fått från mrs O’Toole. Sherifferna bar bort de döda tillsammans med den upphetsade begravningsentreprenören och Jake började långsamt gå mot Mayflowers saloon. Om sherifferna ville fortsätta prata med honom kunde de lika gärna göra det där inne. Han var hungrig. Och törstig. Han hade inte fått en whisky på hela dagen och avsaknaden brände i halsen.
Bakom saloonens svängdörrar rådde febril aktivitet. Han gick uppför de tre tappstegen och klev in i saloonen.
Till höger fanns bardisken. Två bartendrar torkade glas med rasande fart. Tre skänkflickor passade upp på gästerna som satt kring ett stort runt bord och spelade poker. Pianospelaren satt vid sitt piano i bortre hörnet. En trappa ledde upp till övervåningen. En prostituerad flicka stod vid trappans fot och betraktade Jake när han kom in. Hennes blick var fylld av intresse. Efter ett bad och lite rengöring skulle denna främling vara värd att ta sig an.
Det fanns många bord och stolar i saloonen. Ett blackjack bord utan croupier stod intill pianot. När kvällen kom gissade Jake att det skulle bli mer gäster.
Mayflowers saloon verkade vara en bra saloon. På bra salooner fanns det mycket whisky.
Jake ställde ned packningen framför bardisken och lutade geväret mot det. Den ena bartendern kom fram till honom men fortsatte att torka ett glas.
– Vad vill du ha mr? Frågade han burdust.
Pokerspelet kring det runda bordet hade avtagit. Man betraktade främlingen som hade kommit in med misstänksamhet. Främlingar betydde oftast trubbel. Och ingen ville ha trubbel. Man ville ha whisky och poker marker.
– Whisky, sa Jake. En dubbel.
Bartendern nickade. Jake sökte i fickorna. Han hade några mynt. De skulle räcka till ett rum, något att äta och fler whisky än vad som skulle behövas. Det var fördelen med att ha lyckats med flera bankjobb. Det fanns alltid gott om pengar, trots att den största delen av hans byte låg gömt någon meter under jorden i The Canyon.
Han la två mynt på bardisken och flyttade hatten en aning bakåt.
Han tillät sig att sluta ögonen för några ögonblick. Tröttheten kom över honom som om den legat gömd och väntat. Nu kom den med rasande kraft.
Conrad James och Smith var döda. Loomis hade försvunnit och bandet hade blivit upplöst. Precis så som Jake hade tänkt sig. Förutom att det var han själv som hade dödat James och Smith.
Han ruskade på huvudet för att klara tankarna. Det var det bästa som kunde hända. Nu skulle han dra sig tillbaka, köpa en farm, driva lite boskap, hitta en fru, kanske få barn och sedan leva ett stillsamt och lyckligt liv.
Hans whisky kom. Bartendern tog hand om mynten. Vätskan i glaset skvalpade runt när han förde det till munnen. Han drack det i två djupa klunkar och ställde sedan ned det. Spriten värmde, rann utför strupen, gjorde gott. Fick livet i hans plågade kropp att komma tillbaka.
– En till, sa han.
Bartendern hällde upp en till. Jake lade ytterligare två mynt på disken. Han fick sin whisky. Den här gången smuttade han på den, njöt av smaken. Med glaset i hand vände han sig mot poker bordet.
Spelet hade kommit igång igen. Man hade beslutat sig för att låta främlingen vara. Pianospelaren hade letat i sina noter, tagit en djup klunk av sin drink och stämde sedan upp i en snabb och munter melodi. Den prostituerade vid trappan släppte inte Jake med blicken.
– Kan man få en bit mat? Frågade han bartendern.
– Visst. Sätt dig så kommer Mary Jane.
Bartendern vinkade åt en av skänkflickorna. Hon nickade och försvann ut genom en dörr.
Jake tog geväret och packningen och satte sig vid ett ledigt bord en bit ifrån pokerspelarna. Samtliga var aningen berusade och ingen av dem brydde sig om att dölja sin kort speciellt mycket. Alla var illa klädda och hattarna hade sett bättre dagar. Två av dem tuggade frenetiskt på sitt tuggtobak. En spottkopp stod på golvet bredvid dem.
Mary Jane, skänkflickan, kom fram till Jake och torkade av händerna på sitt förkläde.
– Vad får det lov att vara främling, sa hon och log skälmskt mot honom.
– Vad finns det?
Hon talade om menyn för honom. Det gick snabbt. Det fanns bara två rötter. Jake beställde den som innehöll kött samt resten av den whiskyflaska han hade börjat dricka på.
Flaskan ställdes på bordet tillsammans med ett litet glas. Han hällde upp och tömde två snabba glas. Spänningarna lossade i kroppen och han lutade sig tillbaka, sträckte på benen och lät hatten glida tillbaka en aning. Ett bad skulle vara fantastiskt.
Men hans bad skulle få vänta. Om Jake hade fått välja mellan att skjuta Loomis och tillsammans med Loomis en av Ernst Wyclifes gruvarbetare och att ta ett stillsamt bad samt kanske att lära känna den prostituerade vid trappan lite bättre, så skulle han ha valt det senare. Utan att tveka.
Maten smakade gott. Den var varm och köttet genomstekt. Han åt fort och när han sköt tallriken åt sidan kunde han inte låta bli att för ett ögonblick sluta ögonen och förnöjt luta huvudet bakåt.
Det var då som Loomis kom in genom saloon dörrarna.
När Jake öppnade ögonen stod Loomis vid bardisken. Bredvid honom stod en annan man som Jake aldrig hade sett. De pratade med varandra, tyst och aningen försiktigt. Som om de inte ville att någon skulle höra vad de sa. Båda hade beställt varsin whisky. Ingen av dem hade sett Jake där han satt ensam vid sitt bord.
Mary Jane kom fram till Jake för att ta undan tallriken.
– Smakade det bra, frågade hon med ett brett leende.
Han nickade. Händerna var redan placerade på revolver kolvarna.
Om Loomis var här skulle bytet ligga kvar i The Canyon tills Jake kom och hämtade det. Loomis var en dåre som inte red mot pengarna så fort han förmådde.
Han lyfte blicken mot Mary Jane.
– Jag vill att du gör mig en tjänst, sa han till henne. Jag vill att du hämtar vice sheriff Wright. Säg till honom och ytterligare en främling kommer att dö här ikväll. Han heter Loomis och det finns ett pris på hans huvud också.
Mary Jane såg på honom. Undrade om han skämtade.
– Jag skämtar inte, sa han och sträckte henne ett mynt. Skynda på är du snäll.
Hon såg på honom ytterligare några sekunder. Sedan nickade hon och försvann ut genom saloon dörren.
Jake hällde upp en ny whisky. Flaskan var halvfull. Han kunde fortfarande vara stadig på händerna och att dra sina vapen mot Loomis skulle inte innebära några bekymmer.
Han hade alltid varit den snabbaste att dra sina vapen i deras gäng och Loomis den kanske mest långsamma.  Han skulle kunna skjuta Loomis med den högra revolvern, men samtidigt dra den vänstra och hålla den beredd om mannen bredvid Loomis försökte något. Jake hoppades att den andre inte skulle vara så korkad.
Den prostituerade hade kommit fram till honom.
– Skall jag följa dig upp på rummet mister, viskade hon i hans öra och smekte honom på kinden.
– Jag har tyvärr en känsla av att jag inte kommer att tillbringa natten på mitt rum, sa han och reste sig.
Inga ord behövde sägas. Inga stora gester göras. Ändå sköt spänningen genom saloonens atmosfär som en projektil.
Pokerspelet slutade. Pianospelet upphörde. Bartendern såg upp och slutade att torka sina glas. Den prostituerade såg på honom och fann att hon hade satsat på fel kort. Den här mannen var inte bara en främling. Han var en farlig främling.
Det var mannen som stod bredvid Loomis, Ernst Wyclifes man, som vände sig om först och såg på Jake. Mannen var ganska kort och hans skäggstubb fler dagar gammalt. Han hade stripigt, otvättat hår och tuggade på en stor tuggtobak. Han var klädd i kort jacka av läder och grova byxor. På händerna hade han slitna handskar. Han var ingen revolverman och skulle inte innebära några problem för Jake.
– Vad glor du på mister? Utbrast den korte mannen.
Loomis såg upp från sin whisky och vände sig om. Långsamt, och utan att till en början egentligen förstå vem det var som stod på andra sidan rummet, mötte han Jakes blick.
– Jake, sa Loomis. Vad gör du här?
– Devil’s End var den närmaste staden. Och jag var hungrig.
– Ingen av oss behöver dö, sa Loomis med en röst som inte var helt stadig.
Jake skakade på huvudet.
– Jag vet det, sa han. Men James gick för långt. Vi gav oss in i en annan sorts bransch. En som vi skulle ha hållit oss utanför.
– Vi kan dela på bytet, fortsatte Loomis och nu var hans röst tam och tunn. Det finns nog så att det räcker till oss båda.
– Jag vet det också.
Då tittade den kortare mannen upp på Loomis.
– Men du sa ju att du och jag skulle dela på bytet om jag hjälpte dig med ett jobb. Tänker du lura mig?
Loomis hörde inte mannens röst. Han kunde inte slita koncentrationen från Jake. Det var som om mannen vid hans sida inte existerade.
– Hör du inte vad jag säger, fortsatte den kortare. Din jävla…
Allting hände mycket snabbt.
Den kortare mannen bredvid Loomis drog sitt vapen, men han riktade inte pipan mot Jake utan mot Loomis. När Loomis kände rörelsen bredvid reagerade han instinktivt och drog sitt vapen. Hans pipa var riktad framåt, mot Jake.
Men Jake hade redan båda sina revolvrar dragna. Han stod bredbent och mycket säker. I hans hållning fanns inte minsta spår av den alkohol han hade druckit.
Han sköt ett skott från vardera revolver genom Loomis bröstkorg och dånet ekade mellan saloonens väggar. Loomis kastades bakåt som en trasdocka. Han kom halvvägs upp på bardisken men fortsatte sedan ned åt sidan och blev sittande i en förvriden ställning på golvet. Hans hatt hade slungats bakåt men stoppats upp av hakbandet.
Samtliga pokerspelare hade ställt sig upp. Två av dem hade sina vapen dragna, men ingen av dem utgjorde något hot mot Jake. De hade reagerat mer av sympati för eldstriden än för tanken att delta i den.
När Loomis träffades av kulorna och den kortare mannen bredvid upptäckte att hans mål inte längre fanns framför honom, svängde han runt och riktade sitt vapen mot Jake.
Jake skakade på huvudet. Han hade spänt hanarna på båda revolvrarna och mynningarna talade ett språk det var mycket svårt att inte förstå.
– Du behöver inte…
Men det var för sent. Mannens vapen var redan skjutklart och Jake var tvungen att avlossa ytterligare två kulor – återigen från båda revolvrarna.
Mannen kastades bakåt och dråsade omkull.
I samma ögonblick störtade vicesherifferna Wright och Benson in genom saloondörren. Wright hade en avsågad hagelbössa i händerna och Benson ett mer propert Winchester gevär. Båda såg mycket uppjagade ut.
– Lägg ned vapnet, skrek Wright åt Jake.
Jake gjorde som han blev tillsagd. Han la båda sina vapen på bordet framför sig.
Sedan hällde han upp en whisky till, förde glaset till munnen och lät vätskan långsamt rinna nedför strupen.
Wright glodde på honom, osäker på vad han skull ta sig till. Benson hade flyttat sig fram till de två kropparna på golvet och med en kort blick konstaterade han deras tillstånd. Ytterligare två lik i Devil’s End och kvällen var fortfarande ung.
Wright gick sakta framåt med hagelbössan hela tiden riktad mot Jake.
– Om ni tar hand om mina båda revolvrar, sa Jake, så följer jag med er. Jag lovar att inte ställa till mer bekymmer.
– Det var en fair fight, sa en av pokerspelarna. De där drog först.
Han pekade på den döde Loomis.
– Vi skall prata med er allihop senare, fräste Benson. Se till att vara kvar när vi kommer tillbaka.
Wright hade med ena handen fått fram ett par handklovar och Jake lade demonstrativt händerna bakom ryggen.
Whiskyn brände fortfarande i strupen på Jake och när Wright handfängslade honom och föste honom fram mot häktet, kände sig Jake betydligt lugnare. Även om han inte skulle kunna få ett bad så skulle där ändå finnas en säng i häktet. Och en god natts sömn. 

I morgon bitti kommer sheriff Eckhart tillbaka, sa Wright och låste dörren om Jake. Han får besluta vad vi skall ta oss till med dig.
Benson hade gått tillbaka till saloonen för att ta pokerspelarnas vittnesmål och Jake befann sig ensam med Wright i häktet. Det gallerförsedda häktet var litet, men där fanns mycket riktigt en säng och Jake hade redan satt sig på den och han lutade huvudet tillbaka.
– Det finns en belöning på mannen jag sköt på saloonen, sa Jake och slöt ögonen. Han heter Loomis och är efterlyst i 4 stater.
Wright harklade sig.  Han hade lagt hagelbössan på bordet och satte sig på en stol.
– Och vad har denne Loomis gjort? Frågade han.
– Rån. Du har hela Conrad James gäng samlat i staden nu. Loomis red med James.
Wright nickade när han kom ihåg.
– De var väl fler i James gäng?
Jake nickade.
– Ja, sa han. Men den siste har jag varken namn eller signalement på. Och förresten så är det inte mina affärer.
Jake lade sig på den hårda britsen och lät hatten fara fram över ögonen.
– Om du ursäktar, mumlade han, så kan vi väl fortsätta samtalet i morgon bitti. När er sheriff kommer tillbaka.
Wright såg fundersamt på honom.  Han öppnade munnen för att säga något mer men hindrade sig. Istället reste han sig och gick bort till sitt skrivbord. På väggen ovanför skrivbordet satt en anslagstavla. Conrad James gäng fanns där, men precis som Jake hade sagt så saknades namn och signalement på den siste medlemmen.
Wright lät det bero och satte sig på stolen igen, försökte hitta en bekväm ställning och slöt ögonen. Snart skulle Benson komma tillbaka med vittnesmålen och om de hade tur skulle de kunna släppa den här bråkmakaren tidigt i morgon bitti.
Men det skulle dröja innan bråket skulle ta slut och om Wright hade förväntat sig den kommande nattens händelser så hade han släppt iväg Jake så fort han kunnat.
Nu låg istället den fjärde medlemmen i Conrad James gäng i Devil’s End’s häkte, sövd av trötthet och whisky och hans vapen samt packning befann sig på andra sidan gallren vid Wrights skrivbord.
Någon gång på natten, det var fortfarande mörkt och det kändes inte som om Jake hade sovit speciellt länge, sparkades dörren upp så att gångjärnen protesterade i dörrkarmarna. Benson blev synlig och han störtade in i rummet med sitt tjänstevapen draget.
– Trubbel, sa han och gav Wright en hård spark på benet.
Wright, som hade sovit gott och utan att drömma, kom upp på fötter och såg sig förvirrat omkring.
– Vad…
– Mannen som han där inne sköt på saloonen, sa Benson och pekade på Jake.
– Loomis?
– Nej, inte han. Den andre.
Wright såg oförstående på Benson.
– Det var Rufus McCoy, fortsatte Benson och gick med snabba steg fram till det låsta vapenskåpet på väggen. En av herr Wyclifes män.
Wright såg fortfarande oförstående på Benson.
– Ja och nu är han död. Det är frågan om vem av dem som drog först som avgör den häktades öde. Vem drog först? Du har väl tagit vittnesmålen?
– Vi har inte tid med vittnesmålen just nu.
Benson låste upp vapenskåpet och plockade ned två Winchester gevär. På en hylla fanns en ask med patroner. Han började snabbt ladda ett av vapnen.
– Raymond Weber och hans arbetslag från Wyclifes gruvor red in för någon timme sedan. De var redan druckna när de kom och de letade efter bråk. När de fick höra att McCoy hade blivit skjuten löpte de nästan amok på Mayflowers. De är på väg hit.
Äntligen förstod Wright. Utan att tveka tog han det andra Winchester geväret som Benson hade tagit fram och började ladda det med patroner samtidigt som han gav ytterdörren en hård knuff och reglade den. Fönsterkarmarna var öppna och mörkret utanför var kompakt. De enda ljus som lyste var några lyktor som hängde på andra sidan gatan.  På avstånd kunde musik och skrål höras från Mayflowers.
– Om jag inte var kvar här längre, sa Jake från sin brits, så skulle det bespara er en massa besvär.
Wright och Benson vände sig om.
– Du håller käften, fräste Benson. Här skall ingen lynchning bli av och i Devil’s End skall lagen fortfarande upprätthållas.
Jake nickade och satte sig upp.
– Vad sa vittnesmålen? Undrade han och strök handen över skäggstubben. Det var Loomis som drog först.
– Jag vet, sa Benson. Den enda anledningen till att du behöver vara kvar här just nu är att du skulle vara död om jag släppte ut dig på gatan.
– Jag känner mig väldigt säker.
Både Wright och Benson hörde ironin i hans röst men brydde sig inte om den.
– Och att be om mina vapen vore väl för mycket begärt?
– Ja, sa Benson. Vi är vicesheriffer och det vi som är lagen i Devil’s End.
– Ni upprätthåller den mycket bra. Hur många är de som kommer?
– Ungefär 10 stycken.
Jake reste sig och gick fram till gallren.
– Ni har 2 gevär och de har 10. Vad får dig att tro att ni kommer att kunna rädda mig från att bli lynchad? Eller varför inte skjuten på fläcken. Det låter som att Raymond Weber har ett tufft gäng karlar.
Wright och Benson såg på varandra. Båda två hade laddat sina gevär och kontrollerade nu sina revolvrar.
– Det ligger något i vad han säger, sa Wright till Benson. Vi ligger väldigt risigt till och om vi släppte honom så skulle vi slippa en massa bråk. Weber skulle följa efter honom men det skulle inte bli något bråk här i stan.
Benson skakade på huvudet.
– Han är oskyldig. De andra 2 drog först. Det är vårt jobb att försvara honom. Och alla andra oskyldiga människor i Devil’s End.
Wright nickade.
I nästa sekund dånade en hagelbössa utanför och ett decimeter brett hål sprängdes upp i ytterdörren. Träflisor exploderade ut över golvet och både Wright och Benson kastade sig åt sidan.
– Släpp ut honom Benson, skrek Raymond Weber med gäll röst utifrån gatan. Han är en mördare och här skall skipas rättvisa.
Benson sprang fram till fönstret men var noga med att hålla sig utom skotthåll.
– Den enda rättvisa som skall skipas här ikväll Weber, vrålade Benson tillbaka, är den rättvisa som våra sheriffstjärnor ger oss. Rid hem till gruvan och sov ruset av er. Allihopa.
– McCoy är död, skrek Weber. Och han mördades av den jäveln som du har där inne. Mord bestraffas med hängning och mina mannar har ett bra rep här ute.
Wright riskerade en snabb titt ut genom fönstret. Weber stod där ute, en lång och kraftig karl med krokig näsa och bredbrättad hatt. Det rykte ur mynningen på Webers hagelbössa, men röken försvann upp i mörkret och blev osynlig. 11 karlar befann sig utanför. 2 av dem var så fulla att de knappt kunde stå på sina ben, men resten var stadiga och mycket ilskna.
– Då kommer vi in och hämtar honom, vrålade Weber. Här skall det bli hängning.
Han avlossade ytterligare en hagelskur mot dörren och började sedan springa framåt.
– Jag skjuter den första som kommer in genom dörren, skrek Benson tillbaka.
Orden nådde Webers öron och han stannade upp, tänkte efter och nickade sedan åt 2 andra karlar.
– In och hämta honom.
Världen exploderade i ett rytande av gevärseld.
Fönsterrutan gick ögonblickligen sönder, genomborrad av ett flertal kulor och det sköra materialet sprängdes upp i tusentals skärvor som slungades med våldsam kraft genom rummet.
Wright och Benson var åter tvungna att kasta sig åt sidan, och den här gången var även Jake tvungen att ta skydd. Benson höjde sitt gevär och sköt två skott på måfå ovanför glassplittret som låg kvar på fönsterkarmen, men sedan trycktes ytterdörren upp med sådant plötsligt våld att den nästan rycktes från sina gångjärn.
Två råbarkade cowboys, smutsiga, fulla och arga störtade in i rummet med sina revolvrar höjda. Bakom dem kom Weber springande och både Wright och Benson förstod ögonblickligen att motstånd inte skulle löna sig.
– Ni får ytterligare en chans att ge er av härifrån, sa Benson med aningen svag röst.
Han harklade sig och försökte att inte låta skräckslagen.
– Naturligtvis kommer ni att få betala för de skador som ni gjort.
– Häll käften nu, skrek Weber och lägg ifrån er gevären.
Wright såg på Benson, osäker på vad de skulle ta sig till. Bakom gallren stod Jake, tyst och väntande.
– Du kommer att ångra det här Weber sa Benson med en röst som darrade av ilska.
Men vicesheriffen lade ändå ifrån sig geväret på skrivbordet och spände snabbt av sig sitt revolverhölster.
Wright gjorde likadant och exakt 3 minuter efter det att Weber och hans karlar hade anlänt till sheriffkontoret, sträckte Benson fram handen med nyckeln till häktet.
Gallret låstes upp och 2 av karlarna gick utan att tveka in till Jake och tog tag i hans armar. Han gjorde inget motstånd, vid det här laget skulle motstånd vara fruktlöst och han visste att det oftast, men inte alltid, skulle komma bättre tillfällen.
– Du är en mördare, dundrade Weber åt Jake när de förde ut honom så att han kom att stå vänd mot skrivbordet, och mördare hängs. Rättvisan hinner alltid ikapp mördare.
Jake mötte gruvarbetarens blick, kände den unkna, spritdoftande andedräkten från Webers mun och stålsatte sig för att inte börja må illa.
– Spelar det någon roll att det inte var jag som drog först, sa Jake.
Weber skakade på huvudet och skrattade rått i Jakes ansikte.
– Nej, sa han. McCoy var en idiot så vem som drog först har ingen betydelse. Men hängas ska du. Vi kan inte ha främlingar som springer runt och skjuter herr Wyclifes arbetare. Det stör nämligen arbetet.
Karlarna skrattade. En av dem harklade sig och spottade på golvet framför Jakes fötter.
– Gör iordning repet utanför, beordrade Weber. Och lås in sherifferna.
Karlarna lydde. Jake knuffades ut genom dörren, träffades av ett hårt slag i mellangärdet och föll till marken utanför. Wright och Benson fördes under vapen hot in i häktet. Gallerdörren låstes och Weber, flinande och uppspelt, stoppade nyckeln i fickan.
– Jag kommer strax tillbaka, sa han. Vi skall ge sheriffen en trevlig present när han kommer tillbaka.
Han försvann ut och lämnade de 2 vicesherifferna.
Jake, hostande och kippande efter luft, låg på marken nedanför den lilla trappan till sheriffkontoret. Förutom Weber och hans män var gatan tom på folk, men när Weber såg upp mot de mörka fönstren på husen kunde han känna på sig att människor stod bakom gardinerna och betraktade scenen nedanför. Nyfiket och undrande.
Det var bra. Folket i Devil’s End behövde få se rättvisa skipas. Och de behövde få se att det var herr Wyclife, och hans män, som bestämde i Devil’s End. Inte några ynglingar med en stjärna på bröstet.
Det här var Wyclifes stad, och det tänkte Weber göra mycket tydligt för invånarna i Devil’s End.
Musiken hördes fortfarande bortifrån Mayflowers. Weber kunde svära på att samtliga gästerna stod tryckta med näsorna mot fönsterrutorna för att se vad som hände ute på gatorna.
Han spottade och trycket ned hatten hårdare över hjässan. –
– Se till att få det där repet klart.
2 av hans karlar, de som var minst druckna och i sitt nuvarande tillstånd förmodligen var de enda som visste hur man knöt en löpsnara, hade slängt upp ett rep över en av takbalkarna på uteplatsen vid sheriffkontoret. Under snaran hade de placerat en stol.
– Vi är klara, sa den ena.
Weber nickade, grep tag i den liggande Jakes arm och ryckte upp honom på fötter.
Knytnävsslaget kom plötsligt och utan att Weber hann försvara sig. Jakes näve träffade rakt på Webers utstickande hakspets och det var tillräckligt kraftigt och explosivt för att slunga gruvarbetaren bakåt i en låg båge.
Weber tumlade omkull samtidigt som Jake störtade fram för att få tag i Webers hagelbössa. Men innan han hann fram kastade sig en av karlarna mot honom från sidan i en våldsam tackling.
Jake vred instinktivt på sig så att den anfallande mannen kom att missa honom. I fallet hann Jake gripa tag om den uppstickande revolverkolven i mannens hölster och innan någon av de andra karlarna hann reagera hade Jake höjt vapnet, spänt hanen och avlossat ett dånande skott mot den liggande mannen vid hans fötter.
Kulan sprängde upp ett stort hål i mannens oskyddade lår och han gav ifrån sig ett gällt skrik av smärta.
Hanen spändes på nytt och Jake snodde runt, blixtsnabbt men ändå inte tillräckligt.
Tre män, fulla men ändå råbarkade och mycket starka, kastade sig över honom från sidan och Jake tappade balansen. En av dem hamnade ovanpå honom och revolvern. tumultet gick ytterligare ett skott av. Tryckvågen fick mannen att lyftas bort från Jake och ett ögonblick sprutade rödsvart blod fram över Jake, men sedan träffades han av hårda sparkar och slag och revolvern rycktes ur hans hand.
– Din jävel, väste Weber mellan sammanbitna tänder.
Blod rann ur hans mungipa och han masserade sin ömmande, och förmodligen krossade, haka.
– Håll upp honom.
Två karlar höll upp Jake mellan sig och Weber gav honom ett par hårda knytnävsslag i mellangärdet och följde upp med några mot Jakes oskyddade ansikte.
– Häng honom, ropade en av karlarna drucket och blev sedan tvungen att stödja sig mot någon annan.
Mannen som Jake skjutit i benet stönade på marken. Ingen hjälpte honom upp. Blodet pulserade fram och om förlusten inte hindrades snart skulle mannen dö.
Flämtande och groggy av Webers slag, fördes Jake uppför den lilla trappan och bort till stolen man ställt under snaran.
Weber hostade och spottade blodfärgad saliv på marken. Rasande gick han efter Jake.
– Din jävel, sa Weber på nytt.
Man tvingade Jakes händer bakom ryggen och surrade fast dem med en repstump. Sedan lyftes han av starka armar upp på stolen. Weber själv lade snara om hans hals och drog åt så hårt han förmådde.
– I Devil’s End vill vi inte ha mördare som dig, väste Weber. Här har din typ inget att hämta.
Han backade undan och Jake stod där på stolen, i sitt omtöcknade tillstånd funderade han tämligen intresserat över ödets märkliga irrvägar. När allt kom omkring hade ju allting sett så ljust ut. Loomis och de andra i Conrad James gäng var döda. I The Canyon fanns bytet från flera år. Det enda misstaget hade varit att stanna i Devil’s End.
– Här skall ingen hängas ikväll!
Rösten dånade från gatan och följdes av ett skott som avlossades mot natthimlen.
Allting stannade upp. De hojtande och skrikande karlarna tystnade, Weber vände sig om och stirrade och den blåslagne och efter luft kippande Jake blinkade och försökte skärpa blicken.
Två hästar hade ridit upp på gatan och stod nu bara några meter från folksamlingen. I den ena sadeln satt sheriff Eckhart, lång och senig och försedd med ett bistert ansiktsuttryck som ingen kunde misstolka. I den andra satt Ernst Wyclife, bred och tjock men ändå spänstig och full av kraft. Hans vita, vågiga hår syntes under den bredbrättade hatten och de plirande, befallande, ögonen följde den tänkta lynchningen med en intensitet som fick de närmaste karlarna att ta tvekande steg bakåt.
Framför sig hade sheriff Eckhart ett gevär och han höll det med pipan riktad nonchalant mot marken. Alla visste att han kunde få upp det snabbare än de flesta.
– I Devil’s End skall ingen hängas utan rättegång, sa sheriffen med hög röst. Jag är sheriff, och jag skall närvara vid samtliga rättegångar. Jag kan inte komma ihåg att jag har varit med på den här.
Weber harklade sig och spottade nervöst på marken framför sig. Han rörde vid sin ömmande haka, kastade en snabb blick bakåt mot Jake och mötte sedan sheriffens hårda ögon.
– Den här jäveln sköt McCoy, sa Weber. På Mayflowers…
– Och McCoy hade som vanligt inte gjort någonting?
Weber tystnade. Karlarna tittade på honom, väntade att han skulle säga något, göra något. Kanske hade det här inte varit så smart när allt kom omkring.
– Vi tänkte ge honom en omgång…
– Ni tänkte lyncha den här mannen. Lynchning är emot lagen. Även här i Devil’s End. Var är vicesheriff Wright och vicesheriff Benson?
Weber kastade en ofrivillig blick in genom det sönderskjutna fönstret. Vicesherifferna befann sig där inne, i häktet där Jake hade suttit för några minuter sedan.
Eckhart nickade och såg sedan på Ernst Wyclife. Den korpulente gruvägaren skakade på huvudet och suckade.
– Weber för helvete, sa Wyclife. Det är ditt jobb att se till att karlarna sköter sig, även när ni är fulla som svin. Jag har ingen nytta av män som sitter i fängelse. Har du förstått?
Weber nickade.
– Jag är säker på att McCoy hade ett finger med i spelet, fortsatte Wyclife. McCoy har aldrig varit speciellt oskyldig. Inte till något.
Sheriffen satt av. Han var klädd i långrock och ett sjok av damm yrde kring honom när han satte ned foten till marken.
– Rid hem, dundrade Wyclife. Sov ruset av er. Vi pratar om det här i morgon.
– Ta ned honom, befallde sheriffen och gick efter att ha surrat fast sin häst och  utan att se åt karlarna mer in på kontoret.
Det dröjde fyra sekunder innan han kom tillbaka. Han sträckte fram handen mot Weber utan att säga något. Skamsen och arg räckte Weber honom nyckeln. Sheriffen försvann åter in på kontoret.
Jake skars ned. Löpsnaran togs av hans hals och han satte sig tungt på stolen. Wyclife gav Weber ett långt ögonkast.
– Få hem karlarna, sa han. Jag är där om några timmar. Vi pratar om det här då.
Weber nickade. Han röt åt karlarna och de gav sig av mot Mayflowers där de hade sina hästar.
Snart dundrade de iväg i vild galopp och försvann i mörkret.
Fundersamt lutade sig Jake tillbaka och försökte hitta en bekväm ställning på stolen. Han masserade sin hals, grimaserade för att känna om något i käken var brutet och försökte andas lugna och djupa andetag.
Han hade varit slarvig. Sådana här saker brukade inte hända honom, han brukade inte tillåta att de hände honom. För i tiden, när han var yngre, skulle han ha skrattat åt den som sagt att han en dag skulle vara nära att bli lynchad. Men nu var tiderna annorlunda och Jake var inte den man han en gång hade varit. Han kände förändringen, djupt inom sig. En förändring som var fundamental och överväldigande. Men samtidigt mycket välkommen.
Han reste sig och gick in på sheriffkontoret. Wyclife hade slagit sig ned bakom skrivbordet och hittat en av sheriffens undangömda whiskyflaskor. Nu höll gruvägaren på att hälla upp sig en stadig drink.
– Vicesherifferna har berättat vad som hänt, sa Wyclife och pekade på stolen på andra sidan skrivbordet. Sätt dig så bjuder sheriffen och jag på en drink.
Wright och Benson hade släppts ut ur häktet och de stod nu tillsammans med sheriffen och såg på Jake.
– Hur mår du? Frågade Benson. Det var de andra som drog först.
Jake nickade.
– Jag mår bra, sa han. En whisky skulle inte sitta dumt.
Wyclife sträckte honom ett glas och Jake lät den färgade vätskan svepa nedför strupen. Spriten värmde, mjukade upp hans svullna halsmuskler och mörbultade kropp.
– Tack, sa han.
– Jag måste be om ursäkt för mina karlar, sa Wyclife med en röst som inte var helt ångerfull. De brukar ibland gå aningen för långt. Speciellt när de har druckit.
Jake var tyst. Han mötte Wyclifes blick. Där fanns inget spår av medkänsla.
– McCoy var en bråkstake, fortsatte Wyclife. Och det var en fair fight har vicesherifferna här berättat. Du är fri att gå.
– Jag hade tänkt stanna.
Wyclife hade höjt sitt glas för att dricka men han hejdade sig. Han såg på Jake över glaskanten.
– Är det verkligen så smart.
– Vi vill inte ha mer trubbel i Devil’s End, kommenterade sheriff Eckhart. Risken, om du stannar, är att det blir mer bråk. Invånarna här har inte mycket till övers för främlingar. Speciellt inte om de bär med sig lik redan när de rider in.
– Jag hade tänkt mig ett bad och sedan några timmars god sömn.
Wyclife skakade på huvudet. Han lutade sig tillbaka med sin väldiga kropp och när han såg upp på Jake var hans ansikte ilsket rött.
– Hör på mig nu främling, sa han. Vi tycker inte om främlingar i Devil’s End. Vi tycker om lugn och ro och framför allt ordning. Du sköt en av mina män i en fair fight. McCoy var en idiot och ingen kommer att sakna honom. Men hans död innebär att jag måste skaffa en ersättare och min välvilja håller på att ta slut. Du skapar problem och jag tycker inte om problem. Ta dina vapen och din packning och rid sedan härifrån. Glöm bort Devil’s End. Det är bäst för alla.
– Jag har ingen häst.
Wyclife himlade med ögonen och såg sedan menande på sheriffen.
– Då får du en av mig, sa han. Det är det minsta jag kan göra för mina mannars eskapader. Du kan ta hingsten utanför.
– En häst är alldeles för mycket.
– Nej, sa Wyclife med hög röst. Det är det inte. Och nu är den här konversationen slut. Jag är trött och behöver komma i säng. Det är en lång dag i morgon också.
Jake tog sin packning, sitt dubbelhölster och sitt gevär. Han slängde packningen över axeln, kastade en blick på sheriff Eckhart, som gav honom ett medlidande och aningen sorgset ögonkast, och fick sedan upp en bunt sedlar ur rockfickan. Han slängde den på bordet framför Wyclife och whiskyflaskan.
– Jag köper hästen av dig, sa han. Du är inte skyldig mig något.
Han gick ut ur sheriffkontoret, surrade fast packningen och geväret bakom sadeln och satt sedan upp på den hingst som hade ägts av Ernst Wyclife.
Han lämnade Devil’s End i galopp.  När han red ut ur staden hade morgonens första ljus börjat skymta vid horisonten och värmen börjat stiga.
Det skulle bli ännu en stekhet dag.