Han höll fortfarande den vänstra Colten i handen när han kom till medvetande.
Han öppnade försiktigt ögonen, blinkade och kisade mot det starka solljuset som sken ned på honom. Solen hade passerat sin högsta punkt och det var någon gång på eftermiddagen. Vilket betydde att han hade varit medvetslös i flera timmar.
Det var varmt i luften men kallt vatten omslöt hans ben och midja och kylde av honom. Hatten hade glidit av åt sidan, men hölls fast av käkbandet och han låg i den blöta sanden på flodens strand.
Han såg upp mot ett träd vars nakna grenar sträckte sig ned mot vattnet utan att riktigt nå det. Geväret hade glidit åt sidan och tryckte mot underdelen av hans rygg.
Han vred huvudet åt sidan. En vattenpöl hade bildats bredvid hans kind, men där var vattnet inte klart och friskt utan färgat blekrött av blod.
Han svor tyst för sig själv. Det hade varit ett misstag att rida in i Devils End. Det hade varit ett misstag att skjuta Loomis, nej inget misstag, Jake hade ändå skjutit Loomis förr eller senare, men det hade varit ett misstag att skjuta den där andre mannen. Och det hade framför allt varit ett misstag att på något sätt stifta bekantskap med Ernst Wyclife, gruvägaren.
Wyclifes man, Weber, hade kommit tillbaka för att avsluta jobbet de påbörjat utanför sheriff kontoret. Och den här gången  var Jake säker på att  Weber hade handlat på order, eller tyst medgivande från Wyclife. Det var inget tal om den saken.
Och eftersom Jake fortfarande levde, vilket han hade börjat godta där han låg på stranden, så var Webers uppdrag fortfarande oavslutat.
De skulle komma tillbaka. Och nästa gång skulle de ta med sig fler mannar. Och nästa gång skulle de inte misslyckas.
Med en enorm kraftansträngning tog han spjärn mot gevärets kolv och satte sig upp. Han betraktade Colt revolvern som han höll i vänster handen. Det droppade vatten från dess pipa och krutet i patronerna skulle vara blött. Med tummen öppnade han patrontrumman. Det rann vatten ur de tomma hylsorna. Han stängde trumman och hölstrade vapnet.
Ute på floden flöt stockar och grenar förbi. Solens strålar glimmade i vattenytan och på avstånd kunde han höra ljudet av röster. Barns röster. Lekfulla röster.
Han rätade till hatten och rörelsen fick smärta att explodera genom honom. Allt ljus försvann för ögonen och han gav ifrån sig ett kort, plågat stönande och föll bakåt ned i sanden. Vatten och sand rann in innanför hans krage. Yrsel spred sig genom hans huvud, fördunklade hans tankar och förvred hans sinnen.
Smärtan avtog långsamt. Han såg på sin högra hand och försökte röra den. Det var som om den satt på någon annans kropp. Han lät blicken glida upp längsmed armen. I höjd med axeln hade tyget på hans jacka slitits sönder och färgats rött av blod. Smuts och sand hade fastnat i sårets kanter som var upprivna och svullna. På baksidan av axeln fanns ett utgångshål, större och mer trasigt. Men kulan som hade träffat honom hade ändå missat nyckelbenet och viktiga muskler och senor. Det var ett köttsår och sådana hade Jake haft förut. De gjorde ont, men de skulle inte döda dig.
Han kupade vänster handen och tog upp lite klart vatten från en pöl i sanden bredvid. Han hällde vattnet över såret för att skölja bort sand och smuts och när kylan och vattnet rann ned i såret sköt nya blixtar av smärta genom honom och han var tvungen att sluta ögonen och bita ihop tänderna.
Han satte sig upp på nytt och såg sig omkring.
Flod banken där han flutit i land var brant och där uppe växte gräs och några enstaka träd. Rösterna som han tidigt hade hört hade avtagit något i styrka, men de var fortfarande fullt hörbara.
Han tog spjärn med vänster handen och kom upp på knä, makade undan geväret och satt stilla i några sekunder för att yrseln skulle gå över. Vatten sköljde över hans ben och ett ögonblick var han säker på att han skulle falla tillbaka ut i floden, men sedan klarnade tankarna och han tog sig långsamt upp på fötter.
När han sakta tog sig uppför flodbanken till gräset drog han, utan att tänka, fram den vänstra revolvern. Man kunde aldrig vara nog säker.
Här uppe hördes rösterna tydligare och till hans förvåning befann han sig inte mer än kanske 50 meter från en lada. Till höger om ladan låg ett hus, inte speciellt stort och inte speciellt märkvärdigt, men ändå ett hus. Bakom huset fanns en hage med trästaket och i hagen gick fyra hästar, två ston och två föl. Två barn, en pojke och en flicka, lekte intill hagen och det var deras röster han hade hört.
Han stoppade på nytt ned revolvern, sjönk ned på knä och försökte förgäves lugna ned sina plågade andetag. Blod rann från såret i axeln.
Han vred på huvudet och såg till vänster. En åker om tjugo gånger trettio meter med hård och kompakt jord som desperat behövde regn låg bredvid ladan. Två personer arbetade i åkern, en kvinna och en man. Mannen höll i en spade och kvinnan rensade bland de få ogräsplantorna som tvingat sig upp genom den hårda jordskorpan.
Jake såg upp mot himlen. Solen skulle gå ned om några timmar. Han behövde vila och sömn. I ladan skulle det finnas gott om hö att svepa in sig i.
Han kröp tillbaka någon meter så att han kom ur synhåll från huset, satte sig ned och såg ut över flodens vatten. Längre bort fanns en vattenpump och en liten brygga. Om någon kom dit för att dricka eller tvätta så var risken överhängande att de skulle få syn på honom. Men det fick han oroa sig för då.
Tills vidare kunde han bara vänta.
Han lade sig ned på sluttningen och slöt ögonen.
När han öppnade dem igen höll solen på att gå ned. Den kastade de sista strålarna av rött ljus över flodens kalla vatten och bildade prismor av blänkande färger. På andra sidan floden försvann den vidsträckta prärien vid horisonten tillsammans med solen. Det var fortfarande varmt, men ändå huttrande han till när han låg på flodkanten. Plötsligt kom han ihåg sadelväskan och med den kom minnet av en kopp hett och nykokt kaffe. Och den ljuvliga värmen från en whisky. En säng och ett bad.  Han hade inte haft något otalt med människorna i Devils End och ändå hade allting gått snett.
Ingen hade kommit ned till pumpen och bryggan. Ingen hade sett honom i alla fall. Rösterna hade försvunnit och nu hördes inget annat än en prärievargs ensamma ylande någonstans långt borta.
Han kravlade runt och kikade över kanten. Barnen hade försvunnit in i huset och kvinnan och mannen hade lämnat åkerns arbete. Det skulle snart vara mörkt och dagen skulle vara slut. Då stängde man sina dörrar och låste. Här ute…
Jake rynkade pannan och funderade. Vart var här ute egentligen? Han hade inte en aning om hur långt han flutit i floden eller var han nu befann sig. Det kunde lika gärna vara en kilometer från Devils End som ett par mil. Förhoppningsvis var det ett par mil.  Han skulle komma att behöva lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig själv och Ernst Wyclifes stad.
Han kom upp på fötter och stapplade sedan nedhukad över kanten i riktning mot ladan. Hästarna hade tagits in från hagen, men troligen hade djuren redan känt hans närvaro. I ladan skulle de vara tryggare och inte röja honom.
När han tryckte sig mot ladans vägg av trä kunde han tydligt höra hästarnas tysta frustande. Stona vaktade sina föl, de kände lukten av honom och lukten gjorde dem oroliga.
Med revolvern i vänster handen och sadelväskan över den friska axeln, smög han sakta runt ladan och sköt upp den rangliga dörren. Han kastade en sista blick mot huset innan han klev in och stängde dörren om sig.
Hästarna stod i två boxar. Varsitt sto med varsitt föl. Stona tittade ängsligt och nervöst på honom. Fölen såg istället nyfiket på honom.
Han stoppade undan revolvern och gick fram till hästarna, hälsade på dem och strök dem varsamt över halsarna. När stona accepterade att han inte utgjorde en direkt fara, lät de honom vara och återgick till att ta hand om sina föl.
Till vänster fanns en trappa utan räcke upp till höloftet, och han gick med trötta steg uppför trappan. Höet och halmen luktade gott och varmt.
Han ställde ifrån sig geväret och sadelväskan och satte sig ned i halmen utan att bry sig om vart. En råtta, stor och med en svans utan hår, kilade förbi mellan hans ben. Han brydde sig inte om den.
Kylan hade tilltagit och han huttrade när han lutade sig tillbaka och la sig ned. Trots kölden kände han hur droppar av svett trängde fram från hårfästet.
Han tog av sig hatten, strödde halm över benen och magen och slöt sedan ögonen.
Utanför kom natten.

Han vaknade av ljud. Först lät de som långt borta, men när han slog upp ögonen och orienterade sig så fann han att ljuden var röster och att rösterna var alldeles i närheten.
Han frös mer än han hade gjort innan han somnade. Febern hade stigit och han kände sig svag och törstig. Några ögonblick var han osäker på vart han befann sig, men han tvingade sig att klara tankarna och han strök undan halmen som han strött över sig och kikade ut mellan väggens glesa plankor.
Smärtan från såret i axeln hade tilltagit. För varje hjärtslag, för varje gång blodet pumpades runt i hans ådror kändes det som om någon högg en kniv i axeln. Han behövde en läkare. Han behövde få såret omskött.
Där utanför hade hästarna släppts ut i hagen och fölen galopperade runt, lyckliga över att vara vid liv.
När Jake vred på huvudet, och sakta kom fram till att han sovit genom hela natten och att det nu faktiskt var morgon, upptäckte han plötsligt att en flicka stod och såg på honom.
Hon stod vid trappan med handen mot väggen. Hon hade långt hår som var knutet till en svans i nacken. Hon var klädd i en enkel klänning och hennes stora ögon, blå och fulla av barnslig nyfikenhet, betraktade honom vaksamt.
Instinktivt sträckte sig Jake mot revolvern, men hindrade sig när han genom feberns yrsel förstod att flickan inte utgjorde något hot.
–          Jag sa ju åt dig att ta ned hö Caroline, hördes en barsk mansröst nerifrån.
Flickan sa inget. Hon stod kvar, helt stilla och tittade på Jake. Hon såg på revolvrarna kring hans midja och hon såg på geväret som låg bredvid honom.
Jake drog den vänstra revolvern, fick på sig hatten och lyckades med hjälp av ladans vägg att ta sig upp på fötter. Flickan hade inte rört sig ur fläcken.
–          Caroline, ropade mansrösten nerifrån.
Hon vred på huvudet, visste inte om hon skulle svara eller om hon skulle stå kvar. Steg hördes där nerifrån. Någon var på väg uppför trappan.
Jake höjde revolvern, riktade mynningen mot en punkt ovanför flickans huvud samtidigt som han tog ett steg framåt.
I samma stund som han satte ned sin fot för att få bättre balans, svartnade det totalt för hans ögon. Han kastades ut i et totalt mörker och benen veks under honom.
När flickans pappa kom uppför trappan bakom henne, irriterade över att hon inte hade utfört sina sysslor, föll Jake ihop på golvet med en duns och blev liggande, avsvimmad.
Det var första gången Jake träffade Jock Dobbs.

Det var en liten håla utan namn. En samling byggnader kring en genomfartsled som dök upp plötsligt och försvann lika snabbt.  Någon gång i veckan passerade en diligens, men för övrigt var samlingen byggnader avskurna från yttervärlden. Ett ställe som inte var markerat på kartan. Ett ställe som ingen kom ihåg.
Det regnade när Jackson Sanderson red in på huvudgatan. Skymningen hade kommit snabbt och tillsammans med mörkret kom regnet. Tunga moln drevs fram av en kraftig nordan vind, piskade upp regn i hans ansikte. Han hade knäppt långrockens alla knappar och skjutit fram hatten över pannan så att regnbrättet skyddade ansiktet. Hästens hovar klampade fram i leran i det svaga ljusskenet från saloonens fönster.
Musik hördes. En pianist spelade en melodi som Sanderson inte hört förut. Skrålandet från druckna cowboys var tydligt. Då och då hördes en horas skratt. Svängdörrarna in till saloonen var slitna och hängde knappt uppe på sina gångjärn.
Ingen såg honom anlända. Men alla skulle se honom ge sig av.
Han höll in hästen fram saloonen, satt av och la tygeln över bommen. Hästen tittade på honom bedjande. Som om den ville säga åt honom att inte lämna den ensam här ute i mörkret och regnet.
Men Sanderson skulle inte dröja länge. Hans affärer med denna håla skulle snabbt vara avklarade. Och sedan fanns det ingen anledning att stanna kvar.
När han gick uppför trappan till svängdörrarna knäppte han upp rocken och petade bak hatten. Vatten rann från brättet. Hans sporrar klingande när han gick.
Han sköt upp svängdörrarna och klev in på saloonens dammiga golv. Musiken var högre här inne, skrålet och larmet från de druckna cowboysen var öronbedövande. Till vänster fanns baren. Trängseln var total. Några skänkflickor försökte förgäves ta sig fram till de olika runda borden för att servera whisky. Hororna satt i knät på männen, eller på borden framför dem. På flera ställen spelades det poker. Allvarliga ansikten, ögon som intensivt betraktade händers rörelser, hur man rörde på mungiporna, hur man sorterade sina kort. Spelmarker som flyttades fram och tillbaka. Whisky glas som tömdes, fylldes på och tömdes igen. Tuggtobak som spottades i karaffer av plåt. Händer som skrapade mot skägg stubb.
En trappa ledde upp till övervåningen. En korridor försvann ur synhåll. Några horor stod där uppe, lutade mot räcket och såg ned på kunderna. Ingen av dem, hororna, var speciellt vackra och Sanderson skakade på huvudet åt dem.
Ibland var de bra att ha. Sanderson gick till dem regelbundet. Han var en man och även om han inte hade någon fru så betydde det inte att han inte hade behov. För behoven var hororna guds gåva.
Men han föraktade dem ändå. Han föraktade dem liksom han paradoxalt nog föraktade deras kunder. Tjuvar, mördare och banditer gick till dem. Män som inte kunde få ett bättre liv, som aldrig skulle få någon fru. Sådana män som Sanderson under hela sitt liv hade jagat. Sådana män som var Sandersons liv på ett sätt.
Han jagade dem. Han inkasserade belöningarna för dem, mer ofta döda än levande. Sanderson hade inget hus och inget hem. Ingenstans att ta vägen och inget ställe som han kallade sitt eget. Han levde på vägarna och saloonerna. Han bodde där tjuvarna, mördarna och banditerna bodde. Han reste dit de reste, följde dem dit de flydde.
Och han var nöjd med sitt liv.
Törsten brände efter whisky, men det var ännu inte dags för något att dricka. Han lät blicken svepa runt i saloonen. Vattnet droppade från hans hatt och rock och efter några sekunder stod han i en pöl på golvet. En skänkflicka gav honom ett snabbt ögonkast när hon svepte förbi honom bärande på en bricka med glas.
En croupier stod vid ett roulett bord vid pianot. Några mer sofistikerade cowboys, klädda i byxor av finare tyg och svarta väst över vita skjortor, stod vid bordet. De samtalade förtroligt med varandra. Då och då kastade de nedlåtande ögonkast mot saloonens klientel.
Det tog Sanderson mindre än två sekunder att konstatera att de tre bröderna Logan, Brad, Slim och Nicholas, inte befann sig inne på saloonen. Sanderson tvivlade inte på att de var här så när han inte såg dem bland de andra cowboysen vred han på huvudet och såg på nytt upp mot hororna.
Naturligtvis. Det var likt bröderna Logan. För dem var inte ens en whisky det första man tog när man klev in på en saloon. För dem hade det alltid varit varsin hora.
Och det var på grund av tre horor som Sanderson jagade dem.
Brad hade knuffat flickan till marken varpå han satte sig på hennes rygg. Utan att tveka hade han tagit tag i hennes långa lockiga hår, slitit upp hennes huvud och placerat sin kniv mot hennes strupe. Varken Slim eller Nicholas hade befunnit sig i rummet när Brad skurit halsen av henne, men båda hade kommit instörtande några sekunder efteråt. Bakom dem hade två ytterligare flickor uppenbarat sig och när deras respektive hora fick syn på den döende flickan på golvet, som badade i sitt eget blod, och Brad som satt på hennes rygg, hade de båda fått panik.
Men Slim och Nicholas hade knuffat in dem båda i rummet och stängt dörren bakom sig. Sedan hade de hjälpts åt att skära halsen av dem också.
Och även om många inte trodde det, så gällde lagen även för horor. Sheriffen hade efterlyst bröderna när de red bort i smyg i natten och en domare hade utfärdat en belöning. Döda eller levande hade det stått på anslaget på sheriffens dörr. Belöningen var densamma.
Sanderson hade spårat dem hit. Till en gudsförgäten håla utan namn. Långt bort från civilisationen. Där ingen skulle hitta dem. Ett perfekt ställe för bröderna Logan. Där fanns en saloon och där fanns horor. Här skulle de kunna stanna länge.
Utan att tveka gick han över golvet mot trappan. En glädjeflicka kom fram till honom från sidan och försökte få ögonkontakt. Hon log mot honom och satte handen mot hans bröst och han stannade.
Det var inte revolvern i hans hölster som fick henne att backa. Inte heller den långa, bredbladiga Bowie kniv som satt nedstucken innan för bältet. Det var det faktum att hon fick ögonkontakt med honom.
Och det skrämde henne.
Hon lät honom passera och han gick uppför trappan med snabba steg. De andra hororna som stod lutade mot räcket flyttade sig när han gick förbi. De sneglade på honom.
En främling. Som inte var som de andra. Mörka ögon, djupa, nästan svarta. Skäggstubb på en kraftig haka. Muskulös bringa och en hållning som vittnade om många eldstrider och mycket död.
Sanderson utstrålade brutalitet. En brutalitet som kom med hans jobb. Där hade aldrig funnits tid för eftertanke eller förlåtande. Han var en prisjägare. Och för honom spelade det ingen roll om de människor han jagade fångades döda eller levande.
Han stannade upp bredvid en kraftigt sminkad glädjeflicka som hade håret utsläppt över axlarna. Hon var klädd i en röd klänning där den vita underkjolen tydligt syntes.
–          Tre cowboys red in för några timmar sedan, sa Sanderson till henne med en röst som var sträv och hes.
Hon nickade och såg på honom med skräckslagen min.
–          Vi har inte haft nykomlingar på många veckor, sa hon i ett försök att verka mer säker än hon i själva verket var. Men ikväll red tre stycken in. De bad direkt om varsitt sällskap och fick varsitt rum.
–          Vilka rum?
Hon tystnade. Visste inte om hon skulle säga det till honom. Även deras kunder hade rätt att få utnyttja sina köp i fred. Mr Peasley skulle bli vansinnig om han fick reda på att flickorna inte skötte sig.
–          De där tre rummen, sa hon och pekade.
Han nickade mot henne och när han gick förbi henne kunde hon se hur han drog sin revolver med höger handen och spände hanen.
Sanderson stannade utanför den första dörren. Det hördes dämpade ljud inifrån rummet. En mans burdusa stönanden och en flickas flämtningar. Flämtningar av smärta. Det var likt bröderna Logan.
Sanderson tog ett djupt andetag, backade två steg bakåt och sparkade sedan upp dörren.
Han klev in i rummet, lokaliserade sig snabbt, en säng där Slim Logan låg med en hora, ett nattduksbord och en garderob. En urdrucken flaska whisky. Ett fönster. Regnet knattrade mot fönstret.
Slim och horan tittade upp, förvånade över avbrottet. Slim reagerade snabbt. Han rullade runt och trevade efter hölstret som han hade hängt på sänggaveln, men hans ben trasslade in sig i täcket och han kunde inte nå den.
Horan skrek av skräck, satte sig upp och försökt skyla sin nakna kropp. Sanderson väntade en sekund. Han skulle ha kunnat skjuta Slim direkt, men han lät honom ändå få upp revolvern ur hölstret, lät honom tro att han kanske skulle hinna, att han kanske skulle kunna vara snabbare.
Sedan sköt Sanderson honom med ett välriktat skott i bröstkorgen. Slim slungades bakåt, dråsade av sängen och föll till golvet. Kulan hade splittrat flera revben, krossat höger lunga och sedan skurit av en bit av hjärtat. Slim dog ögonblickligen.
Skottet hade ekat i saloonen, men det verkade inte som om någon nerifrån hade hört något. Hororna som stod längsmed räcket skrek dock av rädsla och började springa nedför trappan för att söka skydd.
Sanderson spände hanen på nytt. Vatten droppade från hattens brätte. Han gick vidare till nästa dörr, tog på nytt ett steg bakåt och sparkade sedan upp nästa dörr.
Den här gången klev han snabbt åt sidan. Brad Logans skott slet loss träflisor från räcket utanför och nu upptäckte man där nere att något höll på att hända. Piano musiken upphörde, spelandet slutade. Ansikten tittade upp. Händer placerades på kolvar.
–          Du är efterlyst i tre stater Brad, sa Sanderson med sin sträva röst. Du har fortfarande en chans att ge upp. Din bror tog inte den chansen.
Rop och skrik hördes ifrån det tredje rummet där Nicholas Logan befann sig.
–          Död eller levande så kommer ni med mig.
–          Du är en död man Sanderson, vrålade Brad Logan inifrån rummet. Du har jävlats med oss för sista gången.
Sanderson skakade på huvudet. Naturligtvis var det ett sådant svar man kunde förvänta sig av någon av bröderna Logan. Inte speciellt intelligent. Inte speciellt smart.
–          Fel svar, viskade Sanderson och klev sedan fram i dörröppningen.
Ett skott brann av från Brad Logans revolver. Den efterlyste mannen hade tagit sig upp ur sin säng och låg nu nedhukad bakom den, klädd endast i underbyxor. Den hora han tillbringat tiden med satt uppkrupen i ett hörn i sängen, skräckslagen.
Brads skott sprängde loss flisor och splitter från dörrkarmen bredvid Sandersons axel. I förbigående kunde Sanderson känna hur vassa träbitar träffade hans kropp, men smärtan var långt borta.
Han tryckte av ett skott. Brad kastade sig instinktivt omkull på golvet och Sandersons kula borrade sig in i väggen bakom honom. Horan i sängen skrek.  Hororna bakom Sanderson skrek. Från bottenvåningen hördes skrik.
För Sanderson verkade det som om alla skrek.
Han hade redan Bowie kniven uppe och i samma stund som Brad Logan kom upp på knä och höjde sin revolver för att besvara Sandersons eld, kastade Sanderson kniven mot honom med full kraft.
Det tunga bladet träffade honom högt upp i bröstkorgen, strax nedanför halsens början. Kniven var tung och kastet tillräckligt kraftigt för att den skulle begravas ända till skaftet i Brad Logans kropp.
Han for bakåt samtidigt som han tryckte av ett ofrivilligt skott med revolvern.
Från höger, springande genom korridoren, kom den tredje brodern, Nicholas Logan. Han hade kastat sig ut genom dörren med dragen revolver och håret på ända. Han var, liksom sin döde broder, endast klädd i underbyxor. Hans överkropp var svettig och muskulös.
Utan att sikta tryckte han av ett skott mot Sanderson. Sanderson tog ett steg fram och försvann ur sikte varpå han med höger handens tumme spände hanen på sin egen revolver och höjde den mot den framrusande broder Logan.
Nicholas stannade upp och i ett kort ögonblick av desperation fann han sig öga mot öga med en revolver mynning. Sedan slet han åt sig en av de skräckslagna hororna som stod tryckt mot räcket och med armen kring hennes hals höll han upp henne framför sig.
–          Ge upp Nicholas, sa Sanderson med lugn röst. Dina två bröder är döda. Och jag får lika mycket pengar för er döda som levande.
Nicholas Logan skakade på huvudet och placerade sin revolver mynning mot glädjeflickans tinning.
–          Jag skjuter henne för helvete Sanderson, skrek han. Jag skjuter henne. Låt mig gå.
Sanderson lät blicken svepa över omgivningen. Trappan var full av folk som betraktade scenen. På bottenvåningen stod gästerna och försökte förgäves se vad som hände. I två rum låg två döda Logan bröder. Mr Peasley, mannen som ägde saloonen, hade placerat sig på en stol, utom räckhåll för allt bråk men tillräckligt högt upp för att han utan problem skulle kunna följa händelseutvecklingen.
Vis av åratal av erfarenhet kramade Sanderson lätt om revolverns avtryckare. Skottet dånade i saloonen. Vapnet ryckte till i hans hand och en tunn strimma rök spelade från mynningen. En droppe vatten rann från brättet på hatten och landade på hans nästipp.
Kulan träffade Nicholas Logan i pannan, nästan exakt mellan hans båda ögon fast aningen högre upp. Ett kort ögonblick spred sig ett förvånat uttryck över Logans ansikte, som om han inte riktigt förstod vad som hade hänt, sedan exploderade hans ansikte i ett moln av blod och kringflygande slamsor och han ryckets bort från glädjeflickan utan att kunna trycka av sitt eget vapen.
Nedstänkt av blod och substans skrek flickan och förde händerna till ansiktet.
–          Idiot sa Jack Sanderson sänkte revolvern, andades in den tydliga och fräna lukten från krutrök och gick sedan in i rummet där Brad Logan låg.
Horan i sängen såg förskräckt på honom, som om hon trodde att han nu skulle döda även henne.
Utan att tveka placerade Sanderson en fot på Brad Logans mage, böjde sig fram och ryckte kniven ur den dödes kropp. Han torkade av blodet på Brads arm och stoppade undan kniven.
–          Upp med händerna, ropade en röst.
Sanderson skakade på huvudet. Den här gången hade sheriffen varit mer långsam än vanligt. När han vände sig om stod sheriff Bruce Reed, en äldre gänglig man med grått hår och väderbitet ansikte, i dörröppningen med en avsågad hagelbössa riktad mot Sanderson. Bredvid sheriffen stod Scott Carpenter, en yngre vicesheriff som såg rädd och nervös ut.
Sanderson höjde lugnande händerna. Striden var över. Tre efterlysta banditer var döda.
–          Vad i helvete har hänt här? Frågade sheriffen med väsande röst.
Sanderson nickade mot Brad Logan.
–          Det där är Brad Logan. De andra bröderna befinner sig i närheten. Ingen av dem kan tyvärr berätta vad som hänt.
Sheriffen såg på Sanderson med misstänksam blick. Sedan sa han något tyst till sin vicesheriff varpå Scott Carpenter försiktigt gick förbi Sanderson fram till den döde Brad Logan.
–          För helvete, sa Carpenter. Det är verkligen Brad Logan.
Sheriff Reed slöt ögonen och drog in några djupa andetag.
–          Okej, sa han efter en stund.  Du följer med mig medan vi städar upp här.
Sanderson nickade. Han kastade en sista blick på den skrämda glädjeflickan som satt uppkrupen i sängen, och följer sedan med sheriffen till hans kontor.
Sheriff kontoret låg inte mer än två byggnader bort. Ett enda rum med två stolar, ett skrivbord och längst in ett häkte med kraftigt galler. På väggen i häktet fanns en brits av trä. Häktet var tomt.
Sheriff Reed satte sig tungt ned på en av stolarna, öppnade en låda i skrivbordet och tog fram en halvfull flaska whisky. Han hällde upp i två glas som stod på bordet och räckte det ena till Sanderson.
–          Jag förmodar att jag skall gratulera dig, sa han. Du har skjutit ned bröderna Logan och har en rejäl belöning att vänta.
Sanderson tog whiskyglaset och tömde det utan att säga något. Spriten värmde i kroppen.
–          Belöningen betalas ut av domaren i Quentin, fortsatte Reed och tömde sitt eget glas. Jag skriver ut en fullmakt.
Sheriffen fyllde på sitt glas och plockade samtidigt upp ett dokument ur en låda.
–          Bröderna Logan har jagats länge, sa han medan han doppade en penna i bläck och skrev på pappret. Hur länge har du jagat dem?
–          Inte speciellt länge. De var inte särskilt svåra att hitta.
Sheriffen tystnade, skrev klart dokumentet och satte sedan sin stämpel på den.
–          Ge det här till domaren i Quentin så får du belöningen. Jag förmodar att staten Texas  även är skyldig dig sin tacksamhet.
Sanderson nickade, tog pappret som sheriffen räckte honom och rullade ihop det varpå han stoppade det i fickan. Utan att säga något vända han sig om för att gå.
Sheriff Reed såg på honom, fundersamt. Han hade aldrig tyckt om prisjägare, trots att de fyllde ett behov för samhället. Utan dem skulle bra många mer banditer och skurkar vara lösa.
Sanderson stannade framför anslagstavlan som satt på väggen. Anslaget med bröderna Logan fanns där. Döda eller levande.
Till vänster satt anslaget för Conrad James gäng. Teckningarna av James, Texas Jake, Bill Smith och Harold Loomis  var dåliga och inte speciellt lika. Någon hade ritat streck över Conrad James, Bill Smith och Harold Loomis. Belöningen under deras ansikten var struken. Endast Texas ”Twohand” Jake glodde fortfarande ut över sheriffkontoret. Under hans ansikte fanns den utfästa belöningen kvar samt orden ”död eller levande”.
Sanderson vände sig förvånat om mot sheriffen.
–          Har någon fångat Conrad James gäng? Frågade han.
Sheriffen nickade.
–          Ja, sa han. Harold Loomis sköts i Devil’s End. Conrad James och Bill Smith sköts hos en  Mr O’Toole. Det var Mr O’Toole som red in med dem och inkasserade belöningen. Ingen har ännu gjort anspråk på belöningen för Harold Loomis.

–          Och Texas Jake.
Sanderson stoppade handen i fickan och fick upp en cigarett. Han placerade den i mungipan och strök eld på en tändsticka.

Sheriffen log.
–          Hade du tänkt rida efter Conrad James gäng? Skrattade han. Tyvärr verkade det som om du är lite sent ute.

Sanderson släckte tändstickan och drog in av den starka tobaksröken.
–          Kanske det, sa han. Men belöningen för Texas Jake finns ju kvar.

Sheriff Reed skakade på huvudet när Sanderson lämnade kontoret och klev ut i regnet utanför. Han hällde upp en whisky till åt sig, lutade sig tillbaka och tömde glaset i ett svep.
Han hade aldrig förstått sig på prisjägare.

Tänt var det här!
Ropet kom från en kraftig karl som precis hade fått en stubintråd att brinna.
Bill Geffen spottade saliv och tuggtobak på marken, tog en sista tid på den massiva bergväggen 75 meter bort och böjde sig sedan ned i skydd bakom ett stort stenblock.
Solen sken från en klarblå himmel och han kunde känna svetten rinna längsmed ryggslutet. Något regn var inte att vänta och dammet låg som ett lock över dagbrottet.
Mexikanerna skulle snart anlända. De förväntades komma till middags tid och Wyclife ville ha en ordentligt välkomst kommitté för dem. Bill Geffen funderade på om han skulle hinna med ett bad.
Fast egentligen var ju ett bad onödigt eftersom han svetten skulle börja rinna så fort han klev ut i solen igen.
Mexikanerna. En rik godsägare och hans följe. Män som skulle rida in beväpnade till tänderna och mycket misstänksamma. När man gjorde affärer med sådana män behövde man vara på sin vakt. Det var därför Wyclife betalade Bill Geffen. För att ha mannar som var på sin vakt.
Dynamitgubbarna exploderade plötsligt och med obeveklig kraft. Eldslågor slog upp mot himlen och ett enormt moln av damm, sten och flisor skickades ett tjugotal meter genom luften.  Grus och sand regnade ned över honom och innan smutsen sjunkit undan hade han ställt sig upp och börjat gå framåt.
Dammolnet skingrades. Ett stort hål hade sprängts upp i bergväggen. Ett dussintal mannar var på  väg framåt med hackar, spadar och verktyg. Hästar och drag oxar kopplades till vagnar för att föra undan bruket. Någonstans där inne i det massiva bergsmaterielet fanns guld. Glimmande guld.
Guld som skulle säljas till en rik mexikans godsägare.
Han lät mannarna arbeta, satt upp på sin häst och drack några djupa klunkar vatten från sin vattenflaska.
Sedan satte han av i kort galopp och styrde hästen uppför en brant sluttning där några utskjutande stenblock bildade en effektiv utkiksplats över ingången till dagbrottet. Sju man befann sig där uppe, utplacerade på strategiska platser och beväpnad med de bästa gevär som fanns att få.  Nedanför dem löpte järnvägen och dess sträckning försvann i det starka solskenet vid horisonten.
Guldet skulle säljas. Men det skulle inte försvinna.
Han höll in hästen på sluttningens kant och kisade. Två branta bergväggar bildade en naturlig infart till dagbrottet. Järnvägsspåret löpte långt där nere. Några mannar höll på att arbeta med reparationer av syllar och räls.
Och längre bort steg ett dammoln mot himlen. Ett dammoln som revs upp av framgalopperande hästhovar och en anländande diligens.
–          Inkommande! Ropade en karl som stod en bit bort och fingrade på sitt gevär.
Geffen skakade på huvudet åt honom. Ibland var karlarna inte särskilt klipska, men vad kunde man vänta sig?
Geffen nickade, sporrade sedan hästen och red tillbaka nedför sluttningen. Fartvinden var skön mot ansiktet och svalkan fick honom att föra några korta ögonblick sluta ögonen och njuta.
När allting var över skulle han återigen få känna njutningens sötma. När guldaffären var klar och alla förbannade mexikanare långt, långt borta.
Han höll in hästen vid sluttningens fot och tecknade åt ett dussin beväpnade karlar att göra sig redo. En av dem skyndade iväg för att hämta Wyclife.
På taket på en större byggnad, bredvid vilken järnvägen löpte otäckt nära, hade fyra mannar fattat posto med sina gevär.  Bakom några vagnar lastade med sten och murbruk stod ytterligare en samling beväpnade karlar.
Det fanns för mycket eldkraft för att mexikanarna skulle våga göra något.
Den låga baracken som tjänstgjorde som mannarnas enkla saloon låg till vänster. På båda sidor om byggnaden stod karlar med gevär vars mynningar pekade nonchalant nedåt.
Dörren till Wyclifes hus öppnades på vid gavel och Wyclife kom ut.  Brown och Caldwell sträckte på sig och såg misstänksamt omkring sig.
Wyclife var klädd i svart kostym. Geffen avundades honom inte. Kläderna måste vara våldsamt varma. Wyclife baddade pannan med en näsduk men ignorerade i övrigt värmen och gick med snabba och bestämda steg fram mot Geffen där han satt på sin häst.
Geffen vred på huvudet. Han hade höger handen vilande mot kolven på sin revolver. I dammet långt där borta hade en samling ryttare uppenbarat sig och bakom ryttarna en svart diligens. Två karlar satt på kuskbocken och styrde fyrspannet. De rörde sig fram över den steniga marken i lugn galopp.  På avstånd såg samlingen imponerande ut, ett faktum som fick en ilande känsla att sprida sig genom Geffens kropp, en känsla av att allting kanske inte skulle gå som de hade tänkt.
–          De är tidiga, svor Wyclife när han kom upp bredvid Geffen.
Geffen nickade.
–          Det är väl lika bra att få det överstökat, sa han. Jag har aldrig tyckt om mexikanare.
–          Inte jag heller.
Geffen sträckte sig efter sin vattenflaska och kastade den åt Wyclife som öppnade den och drack några djupa klunkar.
Wyclife stoppade handen i fickan och tog upp sin fickplunta, skruvade av korken och drack en värmande klunk.
–          Hur ligger vi till med tidsplanen? Frågade han.
Geffen kisade mot solen. På en närliggande byggnads tak hade man monterat upp en Gatling kulspruta och de  sex  massiva, roterbara piporna glänste i solen. Vapenanordningen stod på tre ben och kunde manövreras av två personer, en som höll i vapnet och siktade samt en som höll koll på ammunitionslådan ovanpå samt skötte veven som drev runt piporna.
Synen av kulsprutan, som hade en eldhastighet på 600 skott per minut, fick Geffens nerver att lugna ned sig. Kalibern .50 var tillräcklig för att göra sig kraftigt hörd.
–          Bra, sa han. De sista tackorna kommer att smältas om några veckor. Vi har dock haft problem med en av karlarna.
Wyclife tittade upp på Geffen.
–          Problem?
–          Ja. McBride försökte dryga ut sin lön med guld. Han ertappades och väntar i gruvan.
Wyclife nickade.
Diligensen närmade sig och dammolnet som revs upp av hjulen spred sig genom luften. Två ryttare hade ridit i förväg och var nu på väg in mellan husen. Geffen sneglade upp mot mannarna som skötte kulsprutan. Mynningarna på piporna var riktade mot ryttarna.
Mexikanarna som red in var högresta och mycket försiktiga. De blickade upp mot kulsprutan, såg mot mannarna som placerat ut sig på strategiska platser, såg de många vapnen och kände lukten av misstänksamhet och våld.  De var klädda i slitna kläder och bådas kinder var klädda med svartmuskigt och illa ansat skägg.
De höll in sina hästar varpå den ena kastade en blick bakåt mot diligensen. Vagnen närmade sig snabbt och kusken drog i tyglarna för att hindra fyrspannets galopp. Hästarna kom ned i trav, frustande och protesterade och saktade slutligen ned till skritt när de red in mellan husen.
Dammolnet hann ikapp vagnen och spred sig kring dem, flöt ut över omgivningen och fick karlarna att hosa. Wyclife kisade mot den kringflygande sanden men stod stilla utan att röra sig. Han önskade att han tagit ytterligare en klunk whisky.
De främsta mexikanska ryttarna sa inget. De satt på sina hästar, betraktade Wyclife och höll sina händer nära kolvarna på sina revolvrar.
Efter några sekunder öppnades dörren på diligensen abrupt och en lång och gänglig man, helt klädd i svart kostym och svart hatt klev ut. Hans ansikte var fårat och under näsan pryddes huden av en bred och slokande mustasch. Juan Gonzales, en av mexikos största och kanske mest inflytelserika godsägare, var trots sin gänglighet en imponerande man. Han utstrålade hårdhet och beslutsamhet samt iskall hänsynslöshet.
Precis en sådan man som Ernst Wyclife tyckte om att göra affärer med.
Juan Gonzales följdes ut ur diligensen av sin son, Enrico Gonzales, en muskulös yngling som var klädd i svart lång kavaj och mörka, slitstarka byxor. Kring Enricos midja hängde ett hölster med en elfenbensvit kolv som stack upp. Han hade långt, flygigt och vågigt hår som flöt fram under den bredbrättade hatten och han hade en intensiv blick. En man som handlade innan han funderade.
Juan Gonzales stoppade handen innanför västen och plockade fram ett guldur, kontrollerade tiden och tände sedan en lång cigarett. Enrico såg sig hela tiden om och viskade order till de sex följeslagarna som ridit bakom och framför diligensen. Det var utan tvekan Enrico som ansvarade för faderns säkerhet, ett uppdrag som Enrico såg ut att ta på största allvar.
Geffen såg på honom och efter några korta sekunder vred Enrico på sitt huvud och mötte Geffens blick. Det var blicken från ett vildjur. En prärie varg som levde efter instinkter. En storm som rasade i blicken. En intensitet som Geffen aldrig tidigare sett. Ögon där vansinnet vilade långt bakom.
Det tog inte många sekunder för Geffen att konstatera att Enrico Gonzales var en mycket farlig och oförutsägbar man.
Juan Gonzales son kisade under hattens brätte upp mot kulsprutan på taket och de två personerna som bemannade den. Han lät blicken svepa över omgivningen, övervägde hotbilden, kastade en snabb blick på sin fader och gick sedan efter honom fram mot Wyclife och Geffen.
Wyclife strök undan några droppar svett från hårfästet med en vit näsduk. Han stoppade undan den och sträckte fram handen och anlade sitt bredaste leende när Juan Gonzales kom fram för att möta honom.
–          En varm dag att resa i, sa Wyclife. Välkommen till Shining Growe. Gick resan bra? Några bekymmer.
Gonzales skakade på huvudet och tryckte Wyclifes hand i ett hårt handslag.
–          Inga alls. Jag känner mig aldrig speciellt oroad när jag reser med min son och hans mannar.
Wyclife log och tecknade med handen åt en betjänt som hade kommit ut på verandan på hans hus. Betjänten kom snabbt fram med en silverbricka där tre glas stod uppställda och en flaska whisky.
–          Får jag bjuda på lite svalkande whisky att skölja ned dammet med, sa Wyclife.
Gonzales höjde blicken. Det ryckte i den slokande mustaschen. Mexikanens ögon värderade Wyclife, svepte för ett ögonblick bort mot Enrico, som tyst nickade, och mötte sedan Wyclifes.
–          Inget är som en whisky när man kommit för att göra affärer, sa Juan Gonzales och hällde upp i ett av glasen.
Geffen stod strax bakom Wyclife. En tung och dov känsla av oro och annalkande fara hade drabbat honom med full kraft och varje gång han såg på Enrico väntade han sig att se den yngre Gonzales med draget vapen.
Planen var utstakad. Wyclife tillät inga ändringar, tillägg eller egna initiativ. De hade bestämt hur det skulle göras, var det skulle göras och när det skulle göras. Om tre månader skulle guldet lastas ombord på tåget.
Men Enrico Gonzales såg ut som en man som skulle ge mycket hårt motstånd mot någon som försökte döda honom.
Och när allt kom omkring så var det ju precis det som Wyclife och Geffen skulle försöka göra.
En stund senare, efter att ha visat gästerna runt i dagbrottet, far och son Gonzales hade med intensiva blickar betraktat brännugnarna där guldet förvandlades till tackor, satt de ned till bords och Wyclife bjöd på middag.
Ett dussin whiskyflaskor av olika sorter stod på bordet och mannarna hade redan hjälpt sig till ett par drinkar. Fat med uppdukat kött och potatis stod framställt tillsammans med tillbringare med vatten.
Wyclife satt vid bordsändan. Geffen satt bredvid honom. Juan Gonzales satt på andra sidan med sin son. Några av Gonzales mannar stod längsmed väggarna och betraktade sällskapet nervöst. Wyclife hade inte brytt sig om att ta in några vakter, när allt kom omkring så var det ju på hans gård de befann sig och det var han som hade en kulspruta utanför. Drinkarna med whisky hade också  stärkt hans självförtroende och när han sköt tillbaka tallriken efter att ha avslutat måltiden kände han sig fylld med tillförsikt och mod.
Det var en bra plan. Detaljerna var klara och förberedelserna på god väg. Om Geffen skötte sina kort väl, och det hade han ju betalt för att göra, så skulle de inte stöta på några bekymmer. Visst skulle folk dö och visst fanns det element av risker i planen. Men det kunde man aldrig komma ifrån.
Och Wyclife hade ju dessutom fått bevisa sin handlingskraft för Gonzales.
McBride, en cowboy som försökt dryga ut sin lön genom att smuggla guld från gruvan, hade fått vad han förtjänade.
De hade befunnit sig uppe i dagbrottet,  djupt inne i ett av schakten där mörkret var kompakt och endast lystes upp med hjälp av brinnande facklor. En bred guldåder hade hittats och McBride hade knuffats till marken framför Wyclifes fötter. Det hade varit Geffen som fört in honom, eskorterad av fyra beväpnade mannar. McBride, svettig och blödande, tittade bedjande upp på Wyclife. Juan Gonzales såg intresserat, och aningen roat, på mannen vid Wyclifes fötter. Enrico såg spänd ut. Hans blick löpte från de beväpnade mannarna, till Wyclife och sedan tillbaka igen. Han tycktes inte bry sig om McBride.
–          Betalar jag dig inte tillräckligt bra? Frågade Wyclife utan minsta spår av ilska i rösten.
Han plockade fram pluntan med whisky, tog en klunk och räckte den sedan till Juan som också drack. Enrico tackade nej. Hans stirriga blick svepte runt rummet, täckte det och sökte efter faror.
–          Förlåt, stammade McBride med en röst som var sträv och tunn. Förlåt. Det skall inte hända igen.
Tårar rann nedför McBrides kinder. Wyclife skakade på huvudet när han såg dem. En man som inte kunde möta döden utan att gråta var ingen riktig man.
Wyclife nickade åt Geffen och vände sig sedan till Gonzales.
–          Följ med mina herrar, sa han. Det här kan bli intressant.
De följdes åt genom schaktet och när de kom ut i det starka solljuset kisade de alla mot himlen. Värmen som slog emot dem var tryckande och intensiv.
Wyclife förde dem nedför en svag sluttning i riktning mot brännugnarna. Man hade sprängt loss stora stycken av berget så att utstickande klippblock bildade ett skydd mot solen. Tio meter innanför ingången brann två jättelika ugnar. Värmen där inne var så intensiv att dagen utanför tycktes kylig. Kolare med bara, svettiga överkroppar höll koll på elden och det intensiva skenet från flytande guld som rann ut från bottnarna av ugnarna till tack formarna svepte in dem i ett glänsande, skimrande och underbart sken.  Trots den helvetiska värmen så var detta Wyclifes favorit plats i gruvan. Det var här allt hårt arbete gav lön. Det var här som hans rikedom bildades. Och det var här som McBrides liv skulle ta slut.
Utan att tveka knuffade Geffen omkull McBride på marken igen. Geffen drog sin revolver, spände hanen och sköt med ett skott sönder den liggande mannens högra knäskål. Blod, ben och brosk exploderade ut över gruset men dånet från skottet överröstades av rytandet från ugnarna. McBride skrek. Saliv, blod och tårar stänkte från hans ansikte.
Juan och Enrico Gonzales betraktade den liggande mannen. Juan rörde inte en min. I Enricos ögon kunde man se gillande och den djupa intensiteten som väntade på att få komma upp till ytan.
Wyclife nickade åt Geffen. Geffen tecknade åt en av eldarna att hjälpa till och tillsammans bar de den skrikande och gråtande McBride fram till den högra av ugnarna.
–          Gör slut på honom, sa Wyclife. Jag är ingen barbar.
Han vände sig mot Juan Gonzales.
–          Men man måste visa mannarna vad som händer om man inte gör sitt jobb, sa han. Eller hur?
Juan Gonzales nickade men tog inte blicken från Geffen och McBride.
–          Utan ordning i leden, fortsatte Wyclife, skulle man inte kunna driva en verksamhet. Om jag hade folk som hela tiden drygade ut sin lön genom att stjäla från mig skulle jag vakna upp en vacker dag och finna att jag är alldeles utblottad.
Geffen gjorde slut på McBride genom ett snabbt skott i pannan. Kroppen knuffades in i brännugnen och försvann bland lågorna.
Nu satt de här, stärkta av sprit och mat. Detaljerna var klara, de skulle skaka hand och papper skulle skrivas på.
Ett tåg, lastat till bristningsgränsen med guldtackor, skulle lämna dagbrottet om tre månader, eskorterat av femton av Wyclifes egna män samt tio av Gonzales mannar.  Loket skulle spy ut sin kolsvarta rök, pådriven av de kraftiga nya motorerna som kolarna höll igång och som Wyclife hade låtit sätta in några år tidigare.
Guldet skulle säljas till mexiko och ändå skulle det aldrig nå landets gräns. Många bra karlar skulle få sätta livet till men glansen av rikedom och makt, vilket guldet alltid hade symboliserat, var kraftigare och mäktigare och det var det som fyllde Wyclifes tankar när han drack sin whisky. Inte det faktum att människor skulle dö. Det var sådant som man fick betala. Visserligen ganska dyrt men ändå ett pris som var värt vinsten.
Och dessutom skulle Wyclife få nöjet att se när far och son Gonzales gick under. Om allt lyckades, vilket Wyclife var säker på att det skulle göra, kanske det till och med blev han själv som fick ge dem nådaskottet.
Tanken på att få sätta en kula mellan Enricos stirrande, vilda och kaotiska ögon fick Wyclife att höja sitt glas mot sina gäster och ta en djup klunk av whiskyn.
Det var härliga tider.

I den febriga drömmen var han tillbaka vid tiden för deras första bankrån. Conrad James, Smith och Loomis hade suttit på sina hästar, beredda att galoppera in i staden och bakom dem var gryningen på väg, endast någon timme borta.
Jake hade just kommit tillbaka, en ensam ryttare som travade fram i mörkret. När han stannade framför James nickade han och alla fyra kände spänningen byggas upp, kände adrenalinet pumpa.
De hade varit unga. Unga och fyllda av äventyrslusta och törstiga efter rikedom. Ingen av dem hade förstått att en rikedom som byggde på laglöshet aldrig smakade speciellt sött. Den visheten skulle komma långt senare. När allting var för sent.
James nickade, fällde upp snusnäsduken framför sitt ansikte och drog sin revolver. Hans häst rörde ivrigt på fötterna och frustade. Smith hade dragit ett winchester gevär och Loomis höll sin egen revolver beredd. Bara Jake hade sina båda vapen fortfarande kvar i hölstret.
När allt kom omkring tänkte de slå till mot banken i gryningen. Ingen var vaken och det skulle ta sheriffen och hans vicesheriffer flera minuter att komma till banken.
Därför var det gott om tid och inga skott skulle behöva avlossas. Ännu mindre skulle någon behöva dö.
Jake hade placerat ut dynamiten bredvid bankens bortre vägg. Laddningen var tillräckligt kraftig för att slita upp ett meter högt hål och när eldsflammorna från explosionen letade sig upp mot natthimlen och dånet från tryckvågen och krevaden nådde dem, fattade samtliga fyra galopp och red i sporrsträck nedför den branta sluttningen in genom stadens gator.
Ett enormt dammoln fyllde gatan bakom banken. Murbruk och splitter hade slungats hundra meter upp i luften och regnade ned över dem.  Smith och Loomis satt kvar på hästarna när de kom fram. Jake och James satt av, sprang fram till den nya ingången och kröp hukade genom hålet. Lågor slickade golvet innanför och de klev genom elden, kisande mot dammet och röken.
Kassaskåpet stod en bit bort. Tryckvågen från explosionen hade flyttat det tunga skåpet flera meter och dess tidigare glänsande och välpolerade yta var nu tänkt av damm och sot.
Det var då som bankdirektören kom fram, nyvaken och klädd i pyjamas. Håret stod på ända och han kämpade för att få fram sin monokel för att bättre kunna se vad som stod på.
Utan att tveka höjde James sin revolver mot William R. Wright och sköt honom genom monokeln och ögat. Direktören, som hade fru och två barn och var allmänt omtyckt och respekterad i staden, slungades bakåt och blev liggande,. Han var död innan han nådde marken.
Utanför vrålade Smith och Loomis, nervösa och stirriga.
Jake stannade upp, inte någon längre stund, ögonblicket varade kanske bara en sekund eller två, och såg på James. Tvivel, tveksamhet, tankar om moral och etik for genom hans huvud. Känslor av skuld.
Sedan var ögonblicket förbi och han slets tillbaka till verkligheten när James skrek åt honom att komma och hjälpa till.
James hade en ny dynamitgubbe i handen och han hade redan strukit eld på en tändsticka för att tända stubinen. Tråden fattade eld och spred gnistor i dammet som virvlade runt i rummet.
Utanför ropade Smith och Loomis något som varken Jake eller James kunde höra. Förmodligen något om att de hade ont om tid.
James placerade dynamiten under kassaskåpets dörr och sprang sedan nedhukad tillbaka genom hålet i väggen. Jake stod kvar ytterligare ett ögonblick. Han hade revolvern höjd och skjutklar och mynningen var riktad snett nedåt. Han såg på den döde William R. Wright. Bankdirektören låg där på marken med återstoden av monokeln insprängd i den mörka ögonhålan. En oskyldig man som hade strukit med för att han hade befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt.
De ropade till honom utifrån. Han kom till fattningen och sprang ut genom hålet i väggen.
I samma stund som han kom ut briserade dynamiten under kassaskåpet. Dånet där inifrån var öronbedövande och ett massivt moln av rök och sot exploderade ut genom hålet i väggen. De kunde höra hur kassaskåpet slungades åt sidan, lättade från marken och sedan föll tillbaka med en våldsam smäll.
Utan att vänta störtade James tillbaka in genom hålet och Jake följde honom. Kisande mot röken tog de sig fram till det liggande skåpet.
Kassaskåpets dörr hade slitits loss från låsmekanismen men hängde fortfarande kvar på gångjärnen. En mängd sedlar seglade genom röken.
James fick fram en sadelväska och började snabbt stoppa den full av sedlar. Utanför ropade Smith och Loomis igen, högre den här gången och mer nervöst. Explosionerna hade varit tillräckligt kraftiga för att väcka större delen av staden och det skulle inte dröja länge innan beväpnade män kom springande.
Det var dags att ge sig av. De hade fått sitt byte.
I drömmen kom mörkret svepande och Jake kastades runt i virvlar som drog honom allt djupare och djupare ned i minnen och det undermedvetna.
Där fanns Sarah. Hon stod framför honom, plötsligt och utan förvarning. Och där fanns Sandersson, majoren, som i sin välpressade och klanderfria uniform betraktade henne med mörka, brinnande ögon. Sarah, godsägarens dotter, ung och vacker och när hon log mot Jake svepte den benvita klänningen kring hennes kropp och fladdrade i kvällsbrisen. Långt borta, vid horisonten, höll solen på att gå ned och spred sitt glödande röda sken över den ändlösa prärien. Hon stod på trappan till faderns ranch och det korpsvarta håret var utsläppt över axlarna. Fadern, Jeremiah Smith och Sandersson befann sig där inne, ovetande om att Jake hade anlänt.
De sade ingenting till varandra, Jake och Sarah. Jakes häst frustade, ivrig att komma iväg. Svetten som täckte dess hals och bog glänste i dagens sista ljus.
Utan att säga något och utan att ta ögonen ifrån henne sträckte Jake fram handen mot Sarah. Det var nu eller aldrig. Valet som var tvunget att tas. Ett liv som skulle lämnas bakom. Och en kärlek som aldrig skulle ta slut.
Sarah sträckte fram handen mot Jake och klänningen svepte kring hennes kropp. Håret blåste i aftonbrisen och i hennes ögon såg Jake aldrig någon tvekan, aldrig någon eftertanke och aldrig någon ånger.
Innan hon hann röra hans hand hördes rop bortifrån en lada. Jake snodde runt. Deras fingrar befann sig någon centimeter ifrån varandra, ett avstånd som var kortare än någonsin tidigare men också tillräckligt långt för att de aldrig skulle hinna korsa det.
Någon svor och i samma stund som han hörde stolar flyttas inifrån ranchen, folk som höll på att resa sig, förstod han att ögonblicket var över. Det hade passerat förbi, flyktigt och både han och Sarah hade varit beredda att fånga det. För sent förstod han att de hade varit alltför långsamma.
Jake sträckte sig efter revolvern samtidigt som ytterdörren på Jeremiah Smiths magnifika ranch slogs upp på vid gavel och Jeremiah själv steg ut, tätt följd av major Sandersson.
Ett ögonblick stod Jeremiah, Sandersson och Sarah stilla utan att säga något och Jake satt i sadeln med handen lagd på den högra revolverkolven. Förvåning hos Smith och Sandersson ersattes av ilska och hos Sandersson även beslutsamhet.
Jake och Sandersson drog sina revolvrar samtidigt. Sarah stod mellan. Ögonblicket sträcktes ut. Sekunder blev till evighet och deras rörelser fångades och frystes. Det var som om allting hände långsamt, som om ingen av dem kunde röra sig i normal hastighet. Jeremiah Smith gav ifrån sig ett högt vrål och Sarah, som förstod vad som skulle ske, lät blicken svepa sekundsnabbt från sin far, till major Sandersson och sedan till Jake, mannen hon älskade.
Två mynningar riktades mot varandra, två fingrar tryckte vant in varsin avtryckare och de två explosionerna av ljud och våld var öronbedövande.
Båda träffade varsitt mål.
Och nu, när han långsamt slog upp sina ögon, stod Sarah där bredvid sängen. Hon hade fortfarande på sig den benvita klänningen som hon hade burit den där kvällen vid hennes pappas ranch. Håret var utsläppt och de svarta lockarna föll likt en mörkt vattenfall över axlarna. Han ville sträcka fram handen och röra vid henne, röra henne på ett sätt som han aldrig tidigare hade fått göra då omständigheter och ödet hade hindrat dem.
Hon log mot honom. Han mindes henne som längre. Håret hade på något sätt ändrat färg. Hennes anletsdrag hade slätats ut, blivit yngre.
–          Caroline, ropade en röst någonstans. Caroline. Var är du?
Flickan som stod vid sängen där Jake låg ryckte till men tog inte ögonen ifrån honom. Fascinerat och nyfiket betraktade hon honom.
–          Jag är här inne, svarade hon.
Bestämda steg utifrån. Dörren in till sovrummet där Jake befann sig öppnades bryskt och en kvinna uppenbarade sig. Hon var klädd i lång kjol med långa ärmar och ett förkläde hängde över hennes axlar. Henens cendre färgade hår var uppsatt i en stram knut i nacken och hennes ansikte var hårt. Nej, rätade Jake sig och blinkade. Inte hårt. Fårat. Väderbitet. Slitet. Det fanns många ord för kvinnans ansikte. Men inte hårt. Bakom linjerna och den väderbitna huden och den genomträngande blicken fanns en instinktiv värme och medkänsla.
Var det Sarahs mamma? Annie Smith? Nej. Han försökte ruska på huvudet. Var befann han sig egentligen?
–          Han har vaknat, sa Caroline och tog blicken från Jake och såg på sin moder.
Kvinnan i dörröppningen torkade vant av händerna på förklädet och steg in i rummet. Hon rörde sig med en smidighet och naturlig grace som få kvinnor hade och utan att tveka lade hon handen på Jakes panna. Kontakten var sval, skön.
–          Bra, sa kvinnan. Han har ju sovit i nästan fjorton timmar. Och så farliga är faktiskt inte hans skador.
Caroline lät blicken svepa ned mot Jake igen. Jake öppnade munnen för att säga något men kunde endast få fram ett hest kraxande.
–          Hämta vatten till honom Caroline, beordrade kvinnan. Och lite bröd.
Flickan försvann ut ur rummet. Carolines mamma, Margaret Dobbs, gick fram till fönstret och öppnade det. Ingen kyla kom dock in i rummet, endast tryckande värme. Jake kände varma svettdroppar från hårfästet. Och bandage som man virat kring hans axel.
–          Jag heter Margaret Dobbs, sa kvinnan. Vi hittade dig på lfotet i vår lada. Du har en skadad axel. Vad jag kan se så är inga muskler eller ben av. Min man, Jock, har ridit till Devil’s End för att hämta Doktor Nevman. De borde vara här när som helst. Vad heter du?
Margaret Dobbs sa allt i ett enda andetag. Som om hon konstaterade saker som var självklara. Som om hon hade haft högläsning ur en bok. Som om hon snabbt sett över hans skador och konstaterat att det faktiskt inte var speciellt farligt.
Men smärtan, den fanns där. Längre bort nu och mer dov. Dunkande. Men inte överväldigande.
Caroline kom in i rummet med ett glas vatten. Hon räckte det till sin mamma som sedan hjälpte Jake att dricka. Kylan från vattnet släckte törsten. Gav honom kraft.
–          Jake, sa han med en röst som inte var alltför tunn. Hur länge hade jag sovit?
–          Nästan fjorton timmar.
Margaret Dobbs hejdade sig. Hon ville fråga mer. Mannen i hennes säng var en främling, en skadad man som kommit från ingenstans. Hon ville veta. Men hon frågade inte.
Istället hjälpte hon honom att sätta sig upp och gav honom en bit bröd. Han tuggade sakta på brödet och sköljde ned med vatten.
–          Fortsätt att vila, sa hon sedan. Du behöver sova och återhämta dina krafter. Efter att doktor Newman har tittat på dig kommer du att vara så gott som ny. Vi får prata mer när de kommer tillbaka. Kom Caroline.
De lämnade honom i rummet och stängde dörren. Först när han ätit upp brödet och sköljt ned det med det kalla vattnet upptäckte han att hans två revolvrar och gevär var borta.
Och ändå förstod han att han befann sig i säkert förvar hos Margaret Dobbs.