Det hade börjat regna igen. Ett tag hade det sett ut som om molnen skulle skingra sig på himlen, men när mörkret kom och Jack Sanderson närmade sig Redwood, en liten håla i utkanten av Texas, var det som om vädrets makter slöt sig samman och försökte få honom att vända om. Duggregnet övergick till hällregn och tillsammans med det kom vinden som drev vattendropparna vertikalt mot hans ansikte. Marken under hästens hovar förvandlades till lervälling och när han sakta red in på Redwoods enda gata hade stora pölar redan bildats.
Ingen befann sig utomhus. Inte i det här vädret. Musik och sorl hördes från saloonen som låg framme till höger. Några ljus var tända i fönstren på byggnaderna. I övrigt kunde det lika gärna ha varit en spökstad. En dörr till ett utedass stod och slog i vinden. Det hade en gång varit ett perfekt tillhåll för Conrad James gäng.
Sanderson lutade huvudet åt sidan och lät det regn som samlats på hattens brätte rinna av. Han höll in hästen, satt där i sadeln en stund i mitten av Redwoods enda gata och såg på de mörka, dystra byggnaderna. Lyssnade till den billiga musiken från saloonen och ropen och skratten från de fulla gästerna.
Texas ”Twohand” Jake. Den enda kvarvarande I Conrad James gäng. Sarahs ansikte dök upp.
Han slöt ögonen, kände vattendropparna rinna utmed kinderna. Plågsamma minnen som bubblade till ytan.
Han hade rest på sig, ryckt ur samtalet av en känsla . Jeremiah Smith såg på honom. Sarahs fader satt vid foten av bordet med ett glas whisky i handen. Ett ljud utifrån.
Utan att säga något vände Sanderson runt och gick med snabba steg ut ur rummet. Varje steg som han tog i riktning mot entren ekade i hans huvud. Det var som om ljudet från hans fötter förvandlades till ljudet från en hane som spändes. Knäpp för knäpp. Steg för steg. Oundvikligt.
Då slogs svängdörrarna till saloonen upp på vid gavel och han rycktes ur sina minnen. En karl, berusad till medvetslöshetens gräns kastades ut genom öppningen, dråsade omkull på de tre trappstegen utanför och blev liggande i en hög i leran nedanför. Inifrån saloonen rungade skratt och rop. Musiken fortsatte att spela.
Han lät hästen röra sig framåt. Hovarna klafsade i leran, det rann vatten ur djurets man. Bakom sadeln hade han sin packning, förmodligen genomsur vid det här laget.
Med en stor kraftansträngning tog sig den liggande mannen på marken upp på ostadiga fötter. Han raglade tillbaka in genom svängdörrarna. Sanderson kunde höra honom vråla där inne efter en whisky.
Sanderson höll in hästen framför saloonen, satt av och lade tygeln över hästbommen. Djuret kurade ihop sig i ösregnet. Sanderson strök den försiktigt över den blöta halsen och såg den djupt in i ögonen.
Han lät packningen ligga kvar bakom sadeln, han skulle inte stanna över natten, och gick uppför de tre trappstegen fram till saloonens svängdörrar. När värmen, musiken och sorlet slog emot honom med full kraft knäppte han upp långrocken och placerade sidotyget på höger sida bakom revolverkolven.  Precis på samma sätt som han gjort den där gången för länge sedan. När han och Jake hade stått öga mot öga, ett avstånd på mindre än femton meter. Det hade varit oundvikligt då. Och han tvivlade på att det skulle gå att undvika även i framtiden.
Ingen brydde sig om honom när han sköt upp svängdörrarna och klev in på det grovt slipade saloons golvet. Vattnet från hans rock och kropp bildade snabbt ett spår efter honom när han sakta gick fram mot bardisken. Förvånansvärt nog befann sig inte speciellt många gäster i lokalen. Kring ett runt bord satt några finklädda herrar och spelade poker. Kring ett annat satt några cowboys och drack whisky och skrek muntert åt varandra. Vid bardisken trängdes några personer. Två horor hängde på varsin cowboy. Det fanns ingen övervåning och lokalen var liten. Men i en håla som Redwood behövdes ingen större saloon.
Bartendern, en tjock karl med ett smutsigt förkläde på magen ropade åt honom. Utan att svara fick Sanderson en whisky serverad och han kastade upp ett mynt på disken. Vid pianot bredvid de finklädda herrarna satt en berusad pianist och spelade en melodi Sanderson inte kände igen. Det spelades poker. Det röktes cigarr.
–          Jag letar efter någon, sa Sanderson till bartendern och la upp ytterligare två mynt på disken.
Bartendern såg på honom en lång stund. Till slut bestämde han sig för att stå kvar och lyssna.
Ur fickan fick Sanderson upp ett illa tilltygat papper. Samtliga personer i Conrad James gäng var tecknade på framsidan. Inte speciellt bra. Men ändå ganska likt. Under varje ansikte fanns belöningen. Samt den obligatoriska texten död eller levande.
Sanderson pekade på Jakes ansikte.
–          För några veckor sedan passerade han och de andra den här staden, sa han. De var samtliga efterlysta. Alla är döda. Utom honom.
Bartendern såg på pappret under några sekunder. Det verkade som om han tänkte efter för han la pannan i djupa vecka och kliade sig fundersamt i hårfästet. Glänsande pomada fastnade på hans finger och han strök frånvarande av det på disken varpå han lyfte ett glas med whisky han hade stående där bakom och drack några djupa klunkar.
Sedan skakade han på huvudet.
–          Känner inte igen honom, sa han och ryckte åt sig de två mynten på disken. Men fråga herrarna vid pokerbordet. De kanske vet.
Han försvann iväg för att servera några ropande karlar. En cowboy, smutsig och illa luktande och med ett veckogammalt skägg på kinderna, spottade i spottkoppen bredvid Sandersons fötter. Han såg på Sanderson. Fundersamt.
Sanderson brydde sig inte om honom. Istället vände han sig om och lät blicken svepa över de finklädda herrarna som spelade poker och drack whisky. Han drack upp, ställde ned glaset på disken och gick sedan fram till dem.
–          Vi kan inte hjälpa dig, sa den ena innan Sanderson hunnit fram. Vem du än letar efter så har vi inte sett honom. Rid vidare prisjägare.
Sanderson stannade upp. Stod där i mitten av saloonen med pappret i handen. Värmen från whiskyn spred sig genom hans strupe. Sedan sträckte han fram handen och la pappret på bordet, rakt över spel markerna.
Det var fyra stycken som satt där. Sanderson hade ingen aning om varför de var så finklädda. För honom såg de allihopa ut som svin. Vanliga, smutsiga cowboys i ett desperat behov av ett bad men som av någon anledning klätt upp sig kvällen till ära.
–          Hörde du inte vad han sa mister, utbrast en annan av dem och reste sig snabbt. Vi…
Sanderson drog sin revolver, spände hanen och sköt honom genom axeln. Dånet var öronbedövande. Musiken och sorlet tvärdog. Mannen kastades bakåt, slog omkull sin stol och föll ihop med ett skrik. Några tunna droppar blod hade stänkt ut över pokerbordet och efterlysningen som låg över markerna.
–          Allt jag vill veta är när den här mannen, sa Sanderson och placerade ett pekfinger på Jakes ansikte,  var här senast och om ni vet vart han tog vägen. Det här verkar vara ert bord. Ni verkar vara stamgäster här. Och ni ser säkert en massa.
De såg på honom alla tre. Den fjärde gnydde på golvet. Bakom Sanderson hade all rörelse stannat upp. Bartendern hade placerat händerna på det hagelgevär han hade bakom disken. Men ingen rörde sig. Röken från mynningen på Sandersons revolver steg upp mot taket och blandade sig med röken från cigarrer.
Ingen av de tre männen tog ögonen från Sanderson för att se på pappret på bordet. Fruktan hade tagit över deras tidigare överlägsna blickar. Vem var den här mannen?
–          Okej, sa Sanderson och höjde revolvern på nytt. Då försöker vi igen.
Han spände hanen och riktade mynningen mot mannen som satt närmast. Den här gången var pipan riktad mot ett huvud istället för en axel.
–          Tro mig, sa Sanderson lugnt. Jag vill verkligen veta var den här mannen har tagit vägen. Alla tips är välkomna.
Han slöt fingret kring avtryckaren. Inte en min rördes i hans ansikte. Från hatten droppade vatten och på golvet kring den dyblöta rocken hade en pöl bildats.
Samtliga kring bordet förstod sedan att de var tvungna att titta på pappret på bordet. Och verkligen tänka efter.
–          Jag känner inte igen honom.
–          – Har aldrig sett honom förut.
–          Vet inte vem det är.
De avbröts i sina ivriga försök att blidka främlingen vid deras bord av en ung kvinna som kom fram till Sanderson. Hon var klädd i lång klänning som slutade tvärt ovanför brösten. Det ljusa håret var inte uppsatt, som på en ärbar kvinna, utan hängde i stora lockar över hennes axlar. Hon var mycket söt.
–          Jag känner igen honom mister, sa hon till Sanderson och la en hand på hans arm. Han var hos mig för ett par veckor sedan. Köpte endast sällskap. Jag kommer ihåg honom, för han var aldrig intresserad av mer än att prata. Vi somnade i samma säng och när jag vaknade var han borta.
Sanderson sträckte sig fram, plockade åt sig pappret och vek ihop det i fickan.
–          Sa han vart han skulle rida?
Hon skakade på huvudet.
–          Han pratade i sömnen, sa hon sedan. Till och från hela natten. Mest lösryckta ord.
Hon tystnade. Osäker på om hon skulle fortsätta. Osäker på vad som skulle hända med henne. Han hade precis skjutit ned Adam Thorn och hon tvivlade inte på att han även skulle ha skjutit Adam Thorns bröder, Donald, Turner och Paul.  Det var tydligt att mannen inte kände till Thorn och Williamson.. Eller så brydde han sig helt enkelt inte.
–          Och vad sa han när han pratade med dig i sömnen.
Han hann inte längre. I samma stund hade Adam Thorn lyckats ta sig upp i sittande ställning och dragit sin revolver. Och det var då som allting höll på att gå riktigt åt helvete.
Sanderson snodde runt, ställde sig mellan flickan och Adam Thorns skottlinje och tryckte av ett snabbt skott mot den sittande mannen. Den tunga kulan gick genom mannens bröstkorg och slet loss träflisor och splitter från väggen bakom. Han dråsade ihop.
Samtidigt reste sig de andra tre bröderna som en man och samtliga sträckte sig efter sina vapen. Vid bardisken höjde bartendern sitt hagelgevär och avlossade utan att tänka en salva mot Sanderson. Ytterligare fyra cowboys , inklusive mannen som spottat i spottkoppen tidigare drog sina vapen .
Sanderson duckade och gav flickan en hård knuff åt sidan för att hon inte skulle träffas av blyhaglet. Istället tog hagelsvärmen Paul Thorn i sidan och han lyftes från marken som en trasdocka och kastades bakåt mot pianot. Pianisten hade en sekund tidigare tagit skydd bakom sitt instrument. Donald Thorn och Turner Thorn hade fått fram sina sidovapen men i den allmänna villervallan lyckades ingen av dem sikta speciellt bra trots att Sanderson bara befann sig några meter bort. Stolar välte. Bordet gled åt sidan. Två skott brann av i riktning mot Sanderson men båda passerade honom med några decimeters marginal. Illa skjutet av män som inte skulle bära vapen. Som inte skulle sitta på en saloon. Som inte hade här att göra. Världen var full av dårar konstaterade Sanderson och sköt Donald Thorn i bröstet varpå han spände hanen och tryckte av ett skott mot Turner. Donald föll omkull och drog med sig ett levande ljus i fallet. Turner lyckades stå kvar på fötter, trots att han blivit träffad i sidan av bröstkorgen och han skulle säkert ha överlevt kvällen om det inte hade varit för dårarna vid bardisken och bartendern.
Bartendern hade pumpat in en ny hagelpatron i loppet och han avlossade en ny svärm mot Sanderson  samtidigt som de andra fyra cowboysen öppnade eld. Skrik och rop överröstades av dånet från revolvrarna.
Sanderson fick tag i spelbordet, välte omkull det och kom ned i skydd på andra sidan. Den unga flickan, hon som hade hört Texas ”Twohand” Jake prata i sömnen, stod skräckslaget kvar. Han sträckte sig efter henne och ryckte henne till sig.
Bartenderns hagelkärve slet loss en stor bit av spelbordet till vänster om Sanderson och han kunde känna blyprojektilerna sveda den vänstra kinden. Bakom honom hade det levande ljuset tänt eld på en gardin och lågorna slog redan högt upp mot taket.
Fler kulor borrade sig in i spelbordet och Sanderson visste att han skulle bli tvungen att ta sig härifrån snabbt. Jävla dårar. Allt han hade velat ha var lite upplysningar. Okej, han kanske hade överreagerat en aning. Men inte mycket.
Han kom upp på knä och sköt ett skott mot bartendern. Kulan slet loss flisor från disken och mannen där bakom kastade sig ögonblickligen omkull med ett hest skrik.
Crescendot av ljud var öronbedövande. Rytandet från eldslågor blanade sig i oväsendet . Turner Thorn, som fortfarande stod på fötter men ur stånd att kunna lyfta sitt vapen, träffades av flera kulor och ryckte spasmodiskt när han slungades bakåt. Han blev liggande i en hög intill väggen där lågorna slickade hans kropp.
Flickan bredvid Sanderson såg vilset och skrämt på honom när han sköt undan långrocken på vänster sida och öppnade midje väskan. Träsplitter från bordet regnade ned över hans hatt och värmen från de förbipasserande kulorna svedde hans hud.
Ur midje väskan fick Sanderson fram en mindre dynamitgubbe. Stubinen var kort. Han flyttade över revolvern till vänster hand, spände hanen och tryckte av ett skott på måfå mot bardisken samtidigt som han sträckte fram stubinen mot de flammande lågorna som nu redan hade spridit sig upp på taket. Värmen från elden var intensiv och det skulle inte dröja länge innan saloonen var övertänd.
Stubinen började brinna. Han ryckte tillbaka handen i skydd bakom bordet, väntade i några sekunder och kastade sedan dynamitgubben i en vid och hög båge över sitt huvud i riktning mot bardisken och de fyra vilt skjutande cowboysen som stod där.
Den exploderade några decimeter ifrån marken. En stor del av bardisken slets loss och ett stort hål bildades där det en gång hade varit massivt trä. De fyra cowboysen, som förvånat hade sett dynamiten komma flygande genom luften, skingrades av explosionen.  Tryckvågen fick spelbordet, där Sanderson och flickan hade sökt skydd, att flytta sig två meter åt sidan och Sanderson kom upp på fötter och svepte med revolvern framför sig för att täcka eventuella motståndare.
–          Kom med här, väste han ilsket och tog hennes hand.
Han ryckte henne med sig över omkull fallna stolar och bord i riktning mot svängdörrarna. Elden hade spridit sig till övervåningen och taket var övertänt. Dånet från elden hade ersatt dånet från vapnen och hettan var intensiv. Två oskyldiga betraktare, som av en händelse hade hamnat mitt i korselden, kastade sig ut genom svängdörrarna före Sanderson och flickan. Ett par sekunder efter det att de kommit ut flammade dörrarna upp och hela saloon entren försvann i ett hav av eld.
Regnet utanför höll i sig. Det öste ned och i skenet från branden såg regndropparna ut att glänsa.
Utan att tveka hölstrade Sanderson sin revolver, satt upp på sin häst och böjde sig sedan ned efter flickan. Han lyfte utan större ansträngning upp henne och placerade henne framför sig i sadeln.
Mörkret, regnet och blåsten slöt sig om dem när de skrittade iväg och efter några sekunder var det som om de aldrig hade existerat. Det enda som vittnade om Sandersons besök var den övertända saloonen och de skrikande och ropande överlevarnde som stod utanför och betraktade skådespelet.

Det är två elaka sår, hade Margaret Dobbs sagt till sin man Jock Dobbs. Men inte alltför farliga.
–          Tror du vi behöver hämta doktor Newman?
Jake låg i sängen, nedsjunken i djup sömn. Makarna Dobbs stod vid fotänden, bekymrade och oroliga. Jock Dobbs höll i Jakes dubbelhölster och visste inte riktigt vart han skulle göra av det. Geväret låg på köksbordet, som ett farligt djur ingen av dem ville ta i.
Han hade burit ned Jake från höloftet på sina axlar. Margaret hade kommit springande över gårdsplanen när hon sett dem komma ut genom stalldörrarna. Tillsammans hade de fått in honom i huset, tagit av hans kläder och snabbt och ytligt rengjort hans sår. Sedan hade de bäddat ned honom.
Margaret nickade.
–          Ja det tror jag, sa hon och torkade av händerna på förklädet. Och sheriff Eckhart.
Hon såg på dubbelhölstret och de två kolvarna som stack upp.
–          Kan det vara en av Wyclifes män? Undrade Jock Dobbs.
–          Kanske, svarade hans fru. Kanske inte. Han ser inte ut att jobba i någon gruva. Kanske en förman.
–          Om han är en av Wyclifes män så kommer de att leta efter honom. Vi behöver sheriffen också.
Jock hade lämnat sin fru kvar i sovrummet tillsammans med den djupt sovande främlingen. I köket hängde han dubbelhölstret på en stol men plockade upp en av revolvrarna och la den på bordet bredvid geväret. Margaret visste hur man använde vapen och det kunde aldrig skada att ha en sådan arsenal i närheten när en främling sov under taket.
Han klädde sig, sadlade sin häst och satt upp på gårdsplanen. Caroline stod på trappan och såg på honom. Margaret kom fram bakom flickan.
–          Jag ska skynda mig, sa han.
Han hade spänt på sig sitt eget revolverhölster och när han satt där i sadeln kände han den obekväma och ovana tyngden från vapnet. Kolven hade varit dammig när han hade plockat ned den från garderobshyllan, men han hade snabbt blåst bort dammet från vapnet, rengjort det och spänt det kring sin midja. Om man en gång hade lärt sig att göra rent ett vapen så glömde man det sällan. Problemet var väl bara att Jock Dobbs aldrig riktigt hade lärt sig att använda själva vapnet. Till det den var till för.
Han visste det. Hans fru visste det och de män som fanns i Devil’s End visste det. Därför skulle revolverhölstret och det vapen som fanns där i inte skrämma bort någon och inte imponera på någon.
Gamle James, halvblind och illa åtgången av gikt och ledgångsreumatism, hade  lärt honom att handskas hjälpligt med vapnet för mycket länge sedan. De hade tillsammans fyllt sina sadelväskor med patroner och sedan ridit till en avlägsen grusgrop där de hade praktiserat målskytte. Gamle James, som en gång i tiden faktiskt hade varit sheriff i Devil’s End, hade beundransvärt försökt lära Jock Dobbs hur en revolver fungerade, hur man handskades med den och hur man fick den att bli ett med ens egen kropp.
Inte ens James Wagners yrkesskicklighet och många år av erfarenhet hade fått en man som Jock Dobbs att skjuta speciellt bra. Det var som om Jock Dobbs inte var lämpad för att hantera ett vapen, oavsett hur mycket han tränade. James Wagner hade ridit därifrån vid kvällningen, efter att ha druckit en hel del whisky, svärande och spottande. Grunderna i att hantera en revolver kunde ett barn lära sig.
Men inte Jock Dobbs.
Den senaste gången han hade spänt på sig sitt hölster  hade varit när Ernst Wyclifes män för första gången hade besökt hans gård. För länge sedan tycktes det. Men i själva verket inte speciellt långt gånget i historien. Alltför påtagliga minnen.
Han tyckte inte om vapnen. Han tyckte inte om ammunitionen. Han tyckte inte om lukten från krutröken och han tyckte inte om tyngden som vapnet orsakade vid hans midja. Vapen och våld var ingenting för honom.
Och ändå var det nästan precis det som hans fru hade bett om. Det som omständigheterna krävde.
–          Ge upp Dobbs, hade man skrikit och skjutit några skott i luften. Ge upp. Det här är ingen plats för dig.
Sedan hade man ridit därifrån och lämnat stallplanen i rök och damm. Ernst Wyclifes män. Första gången de hade besökt honom. Men inte sista. Hankände tvånget. Tvånget att spänna på sig revolverhölstret. Och en gång faktiskt dra vapnet.
Han kände på sig att det var den gången som han faktiskt skulle dö.
När han lämnade gårdsplanen i skritt vände han på huvudet och såg på sin familj som stod på trappan. Margaret och Caroline. Inuti huset en man som inte tillhörde hans familj. En främling. Som kommit beväpnad med ett dubbelhölster.
–          Ge upp Dobbs, hade Ernst Wyclife sagt och slagit näven i bordet. Detta är mitt sista bud. Det kommer inga fler.
Bakom den tjocke guldägaren hade hans mannar stått med bistra miner och med händerna på sina revolverkolvar.
–          Det är ett bra bud. Ett bud som du aldrig kommer att få igen. Du är en dåre om du inte tar det.
De hade befunnit sig på Mayflowers i Devil’s End. Det hade aldrig varit någon förhandling. Ernst Wyclife hade dundrat fram sina krav och Jock Dobbs hade lyssnat. Han hade varit skräckslagen men försökt att inte visa det. Han hade varit obeväpnad.
–          Jag ger dig 48 timmar att tänka på mitt bud, sa Wyclife och signalerade med handen att mötet var över. Sedan får vi börja diskutera andra saker.
Jock Dobbs hade lämnat Devil’s End den gången levande. Han visste inte om han skulle kunna göra det igen.
3 dagar efter mötet med Wyclife på Mayflowers hade samtliga av Jock Dobbs 10 biff tjurar dödats. Någon hade skurit upp deras magar  på natten och lämnat dem att dö. Jock hade vaknat av djurens smärtsamma skrik och han hade sprungit ut i sitt underställ, än en gång helt obeväpnad. Margaret hade ropat något åt honom som han inte hörde och när han kom fram till de liggande, döende tjurarna hade han fallit ned på knä i leran ur stånd att tänka, bedövad av ilska.
Han hade tillbringat resten av natten med att ta hand om kadavren.
När solen sakta gick upp och han kom tillbaka in i huset, trött utmattad låg Margaret och Caroline och sov. Han kunde höra deras lugna andetag. Han stod stilla i dörren in till köket och lyssnade till dem en stund.
Sedan fick han syn på föremålet som låg på köksbordet. Prydligt nedstoppat i hölstret låg hans revolver. Han hade inte sett den på länge och under en kort stund undrade han om det verkligen var hans. Sedan kände han igen kolven och han gick fram till vapnet. Men när han sträckte fram handen för att ta upp den tvekade han.
Motstånd skulle innebära en eskalerande spiral av våld. Ernst Wyclife skulle aldrig ge upp. Det var Jock Dobbs land Wyclife var ute efter och för att få det skulle han inte dra sig för något.
Inte ens för att göra Jocks familj illa.
Han lyssnade till sin frus och sin dotters andetag när han tog upp revolvern och gick tillbaka med den i garderoben. Han stängde dörren bakom sig och kröp sedan ned bredvid Margaret.
Han kunde inte somna.
Och nu var han på väg tillbaka till Devil’s End, inte för att lyssna till Ernst Wyclifes stämma utan för att hämta doktor Newman. Det var för en främlings skull som Jock Dobbs skulle riskera livet.
Värmen var påtaglig och tryckande och han fattade galopp och lät hästen röra på sig i långa, lugna och vägvinnande språng. I väster steg terrängen upp mot en brant ås och bakom den, några mil bort, låg Wyclifes dagbrott. Det var inte det att Dobbs gård låg på ett område som var intressant för Wyclife i gruv syfte, det var det faktum att gården låg i relativ närhet över huvudtaget som gjorde Wyclife så rasande. Om Ernst Wyclife stod på toppen av sitt dagbrott ville han inte med blicken möta något som han inte ägde. Det var en princip sak för honom och det var därför han ville ha bort familjen Dobbs från gården.
Och efter detta funderade Jock allvarligt på att ge upp. Att ta Wyclifes bud och flytta familjen någon annanstans. För de pengar som de skulle få hade de råd att köpa ett nytt ställe. Att börja om.
–          Nej, hade Margaret sagt.
I hennes blick hade inte funnits något utrymme för diskussion eller motsägelse. Hon tänkte bo kvar.
–          Jag kan inte börja om igen, sa hon och såg på honom med sin intensiva blick som han alltid hade så svårt att motstå. Det är här vi bor. Och det är här jag vill leva och dö.
Ritten till Devil’s End tog nästan tre timmar. Han hade ridit lugnt och låtit hästen vila. Vid ett vattendrag hade han suttit av, låtit hästen dricka och sedan själv fyllt på sin vattenflaska.
Han travade in mellan hästhagarna strax utanför staden och höll sedan in sin häst utanför Wymans vapenaffär.  Från McAllisters smedja hördes dånet från eldarna.
Det var ganska lugnt på gatorna. Folk rörde sig fram och tillbaka, men värmen var så tryckande och intensiv att de flesta höll sig stilla. Utanför Mayflowers satt fyra karlar på varsin stol och läskade sig med whisky. Från Jack Hurts speceriaffär kom mr och mrs Johnsson ut, ivrigt diskuterande något som gjorde mrs Johnson aningen upprymd och mr Johnson tämligen irriterad. Jock höll in sin häst och satt av samtidigt som han lyfte på hatten åt mr Johnsson. Jock hade vid ett flertal tillfällen köpt tjurar av mr Johnson. Paret Johnsson nickade åt honom men fortsatte förbi.
Mrs Brocklyn gick förbi på trägången utanför Amblins frisör salong och innanför fönstren kunde Jock se mr Amblin själv . Barberaren var precis i färd med att torka rakskummet från en kunds kinder.
Två hus till vänster om Mayflowers låg doktor Newmans praktik och Jock tjudrade hästen, kastade en blick ner mot sheriff Eckharts kontor för att om möjligt se om sheriffen själv befann sig på plats eller kanske någon av hans vicesheriffer. Det var alltid bra att veta om han kunde räkna med hjälp från dem om det skulle bli bråk.
Förhoppningsvis skulle det inte bli bråk. De flesta av Wyclifes män borde befinna sig uppe vid gruvan. Det var fortfarande tidigt på dagen och de flesta cowboys skulle säkert inte rida in förrän tidigast på eftermiddagen.
Revolvern vid Jocks sida kändes tung och olycksbringande.
Han gick över gatan i det stekande solljuset och kände hur svetten rann efter ryggslutet. Över Mayflowers svängdörrar kunde han se en bartender stå och torka glas. En ensam cowboy satt vid disken, djupt stirrande ned i sitt whiskyglas. En svart man torkade golven. Man städade upp efter kvällens gäster. Och gjorde iordning för kommande.  Det var som vanligt på Mayflowers.
Bonnie Hunt, lärarinnan som drev stadens enda skola, kom ut från doktor Newmans praktik, hälsade snabbt på Jock och passerade honom. Han vände på huvudet och såg efter henne. En gång för mycket länge sedan, innan han hade träffat Margaret, hade han uppvaktat miss Hunt. Det hade inte slutat vackert och de hade skiljts åt som ovänner. Men åren hade fått dem att glömma och Jock såg tankfullt på henne där hon gick över gatan och försvann in bakom några hus.
Han klev uppför trappstegen till Newmans dörr och gick in.
Newman själv befann sig inne på läkarmottagningen. Hans sköterska, mrs Karen Willis, tittade upp från sitt skrivbord där hon höll på en journal. Hon var klädd i lång vit doktors rock och på huvudet hade hon en bländande vit sjuksköterske mössa. Hon log mot honom.
Jock tog av sig hatten, harklade sig och kände återigen obehaget från revolverns tyngd vid midjan.
–          Är doktor Newman ledig? Frågade han. Jag behöver hjälp hemma på gården.
Mrs Wagner reste sig.
–          Jag ska se efter, sa hon och lade ifrån sig journalen.
Hon knackade på dörren intill läkarmottagningen, väntade på svar och klev sedan in. Jock blev stående själv i rummet och han vände sig om mot fönstret ut mot gatan.
4 ryttare kom ridande utanför. Det var inte svårt att känna igen dem som Wyclifes män. Dammiga, smutsiga, orakade och inställda på att berusa sig på Mayflowers. Jock hade inte sett dem förut. Ingen av dem hade varit med bland de män som besökt honom på hans gård. Förhoppningsvis skulle de försvinna in på saloonen innan Jock gav sig av. Om han höll en mycket låg profil skulle han nog inte bli sedd.
Sedan dök Bill Geffen upp bakom de 4 ryttarna.
Wyclifes förman och högra hand höll in sin häst samtidigt som han drog ett djupt bloss på den tjocka cigarrstump han hade i mungipan. Hästen ryckte med huvudet av den omilda behandlingen  och Jock kunde se hur Geffen tog in omgivningarna, sökte med blicken efter faror och fiender.
Geffen hade själv aldrig varit på Jocks gård, men han hade varit med de gånger Jock förhandlat med Wyclife och Jock hade hört Wyclifes män nämna Geffen vid namn när de suttit på sina hästar utanför Jocks hus.
Det var Geffen som fick saker och ting ordnade och gjorda för Wyclifes räkning.
Geffen var en mycket farlig man.
Doktor Newman, en kort och satt man, klädd i vit doktorsrock , kom ut från mottagningen.
–          Jock Dobbs, sa Newman och sträckte fram handen. Vad för dig till stan?
Newman var tunnhårig och över näsroten satt ett par tjocka glasögon. Han var en vänlig man och en bra läkare. Så länge han var nykter.
Jock hade sett honom vid ett flertal tillfällen komma raglande från Mayflowers och vid ett tillfälle hade Jock till och med blivit tvungen att hjälpa Newman hem efter alltför många glas. Han hade hittat honom liggande i en mörk gränd, drucken till medvetslöshetens gräns. Newman hade slutat dricka.
Sa han i varje fall.
–          Jag hittade en man på min gård, sa Jock. En sårad man på mitt höloft.  Margaret är hemma nu och tar hand om honom.
–          På vilket sätt är han sårad? Frågade Newman och slickade sig om läpparna samtidigt som han tog av sig glasögonen och kliade sig på ögonlocken.
–          Skjuten. Inte allvarligt. Men varken jag eller Margaret kan det här och därför tänkte vi be om din hjälp.
Newman gick bort till fönstret och såg ut på gatan. Han funderade en kort stund.
–          Jag har en patient om en halvtimme, sa han. Sedan rider jag ut till dig och tittar till honom.
Jock nickade.
–          Tack doktorn.
–          Vem är han?
–          Jag vet inte.
–          Har du inte tänkt prata med sheriffen om honom. En sårad man på sitt höloft låter som märkliga saker.
Nu var det Jocks tur att tystna och fundera.
–          Nej, sa han. Jag tror inte det. När han blir frisk nog att rida så kommer han garanterat att ge sig av. Han verkar inte vara den som stannar länge.
–          Är han farlig? Är det en revolverman?
Jock såg på Newman och läkaren höjde blicken och mötte Jocks ögon.
–          Han bar ett dubbelhölster och ett gevär, sa Jock.
Newman satte sig ned bakom sitt bord. Mrs Wagner stod fortfarande kvar vid dörren till mottagningen.
–          Tänk då noga efter, sa doktor Newman och betraktade tankfullt Jock Dobbs, om du verkligen vill att han skall ge sig av så snabbt.
Utanför försvann Bill Geffen ur sikte när han satt av sin häst utanför Mayflowers och försvann in på saloonen.
–          Det kanske är precis en sådan vän ni behöver där ute.
Jock tackade för sig och när han gick ut i den tryckande värmen dröjde sig doktor Newmans ord kvar i hans tankar.
En vän som kunde hantera ett vapen var precis det som Jock Dobbs behövde just nu. Kunde det…
Han hade aldrig varit speciellt religiös. Visst hade han regelbundet gått till Devil’s End’s kyrka där pastor Collett höll högmässa varje söndag. Visst hade han klätt upp sig tillsammans med familjen och visst hade han intresserat och spelat tankfullt lyssnat till pastorns ord från predikstolen.
Men han hade aldrig varit en troende man. Han trodde på vardagligt slit och på hårt arbete och inte på en övernaturlig, gudomlig kraft. En sådan hade åtminstone inte visat sig när man dödat hans 10 bifftjurar och en allvetande, allseende högre makt hade hittills aldrig gett honom en hjälpande hand.
Han skakade på huvudet för att klara tankarna, strök bort en droppe svett från pannan och tryckte sedan ned hatten hårdare. En främling befann sig på hans gård, en revolverman, en tjuv, bandit eller mördare.
Tjuvar och banditer befann sig även runtomkring hans gård i form av Wyclife och hans manskap. Världen var full av dem. De fanns överallt och när allt kom omkring så var det nog inte så underligt att en av dem hade hamnat på hans höloft. Förmodligen hade han flytt efter att ha rånat någon bank, eller förlorat i något kortspel på en sjaskig saloon. Förmodligen hade han blivit skjuten av likasinnade banditer, eller kanske ett jagande uppbåd.
Och att han hamnat hos Jock Dobbs var en tillfällighet.
Jock gick fram till sin häst, tog tygeln och satte foten i stigbygeln för att sitta upp.
–          Är du sjuk Dobbs? Frågade Bill Geffen.
Jock stannade upp. Egentligen hade han vetat att detta skulle ske. Det spelade inte så stor roll vid vilket bord man satt vid inne på Mayflowers. Samtliga hade god utsikt över gatan och nu stod Geffen utanför svängdörrarna i solskenet. Hans ansikte låg i skugga från hattens brätte men Jock kunde ändå tydligt se cigarrstumpen som mannen tuggade på.
–          Varför skulle man annars besöka doktor Newman? Fortsatte Geffen och lyfte den whiskyflaska han hade i vänstra handen till munnen. Inte är det väl för den gamla suputens trevliga sällskap? Är du sjuk Dobbs? Kanske har du fått lunginflammation där ute på din gård? Eller kanske den sjukdom som hade ihjäl dina tjurar?
Jock slöt ögonen och tog ned foten från stigbygeln. Det bästa han kunde göra just nu var att sitta upp på hästen och rida därifrån. Och hoppas att Geffen inte sköt honom i ryggen.
–          Det var ingen sjukdom som hade ihjäl mina tjurar mr Geffen, svarade Jock med en röst som han själv tyckte var förvånansvärt lugn och stadig. Och det vet du. Jag fick bränna kadavren.
Jock vände sig långsamt om.
–          Vet du hur brinnande tjurar luktar mr Geffen? Frågade Jock och blev återigen förvånad över det lugn han kände.
Det tog en lång stund innan Bill Geffen svarade. Han drack en djup klunk whisky och lutade sig nonchalant mot väggen bredvid svängdörrarna. Inne på Mayflowers kunde Jock se de Wyclifes övriga arbetare intresserat och upprymt betrakta händelserna utanför.
–          En inte så trevlig lukt förmodar jag, sa Geffen till slut och sänkte whiskyflaskan. Jag ser att du rider till stan beväpnad. Väntade du bråk?
–          Man vet aldrig.
–          Nej, det vet man inte.
Amblin, barberaren, hade avbrutit sin verksamhet i sin salong och stod nu vid sitt fönster och såg på Jock och Geffen. Hettan kändes inte längre lika påträngande. Det var som om en kall vind hade blåst in mellan husen och kylde ned Jocks svettiga rygg.
–          Jag var på väg hem, sa han. Om det inte var något speciellt du ville?
Geffen log mot Dobbs och i samma ögonblick kom de andra 4 cowboysen ut genom svängdörrarna, redan druckna och förväntansfulla. De flinade brett åt Geffen och såg sedan på Dobbs.
Jock skakade återigen på huvudet. Han hade vetat att det här skulle inträffa.
När han någon sekund senare öppnade ögonen på nytt hade två av Wyclifes män kommit ned för trappan till saloonen och utan ett ord placerade de sig på båda sidor om honom. Han var chanslös. Geffen visste om det, cowboysen visste om det och Jock visste själv om det. Det faktum att det hela tiden hade varit så, och att revolvern som Jock hade spänt på sig egentligen aldrig hade gjort någon skillnad, gjorde saken inte bättre.
–          Mr Wyclife gav dig ett bra bud, sa Geffen och gick sakta nedför trappan samtidigt som han tog ytterligare en klunk whisky. Ett mer än skäligt bud. Du kommer aldrig mer att få ett sådant bud Dobbs. Inte från någon. Det vore mycket dumt av dig Dobbs att inte ta budet. Mr Wyclife är en generös man. Men hans generositet är inte oändlig.
Jock öppnade munnen för att svara men avbröts av att Geffen höll upp handen med whiskyflaskan.
–          Vid ett flertal tillfällen har han gett dig bud om att få köpa marken som din gård ligger på. Bud som många skulle uppfatta som mycket tilltagna. För de pengar som mr Wyclife erbjuder dig så skulle du lätt kunna köpa en gård någon annanstans. Starta om. Börja om från början. Så mycket har du väl inte som håller dig till Devil’s End?
Det blev tyst. Ingen syntes till på gatan. Det var som om alla människor hade gått upp i rök, upphört att existera. Men bakom fönstren kunde Jock tydligt känna hur nyfikna män och kvinnor kikade fram för att se vad som pågick.
–          Min fru tycker om att bo här i Devil’s End, sa Jock sedan tyst och stilla.
Han trodde inte att hans röst skulle hålla. Men på något sätt gjorde den det. Och utan att tänka på det hade han placerat handflatan på revolverkolven.
–          Det handlar inte om pengarna, fortsatte han. Vi är trötta på att starta om. Trötta på att flytta.
Geffen skakade på huvudet och höll sedan upp handen på nytt mot Jock för att hejda honom.
–          Nu gör vi så här, sa han. Jag hoppas att du kommer ihåg det senaste budet som mr Wyclife gav dig. Du har tur. Det gäller ännu. Mr Wyclife är villig att förlänga din betänketiden med en och en halv månad. Det är en lång tid. Tillräckligt lång för att du mycket noga skall ha tid att tänka igenom situationen tillsammans med din fru och ditt söta lilla barn. Och tillräckligt lång tid för att du skall hinna packa ihop dina pinaler och lämna Devil’s End. Har du förstått? Du har 6 veckor på dig. Sedan kommer mr Wyclifes tålamod att definitivt ta slut. Var glad att han haft det så länge med dig.
Geffen log brett mot honom, svängde sedan tvärt om och gick tillbaka uppför trappan och in genom svängdörrarna till Mayflowers. De 4 andra cowboysen stod kvar en stund och småskrattade åt Jock. Sedan gick även de in på saloonen och försvann.
När Jock äntligen fick sätta foten i stigbygeln och sitta upp på sin häst märkte han hur hans båda ben skakade och hur svårt han hade att hålla i tyglarna på grund av sina svettiga handflator.
En och en halv månad. Sedan skulle stormen drabba hans gård. Och den gången skulle ondskan segra.

De satt tillsammans vid lägerelden, ihopkrupna mot det avtagande regnet. Sanderson hade lagt sin filt och packning under ett träd vars grenar skulle ge dem skydd mot den värsta fukten. Horan, Karyn Pepper,  hade flyttat sig närmare elden och hennes tidigare så vackra och lockiga hår hade nu blivit fuktigt och tovigt i regnet.  En kanna av tenn hade Sanderson värmt över flammorna och han hällde upp varsin kopp hett och starkt kaffe. Karyn tog koppen och slöt fingrarna kring den för att få mer värme.
–          Jag behöver komma tillbaka till Redwood, sa hon och betraktade tankfullt lågorna. Jag har ett jobb.
Sanderon drack en klunk av kaffet, ställde ned koppen och plockade sedan fram sina vapenvårds attiraljer. Det luktade fränt av krutrök från revolvern när han lade den i sitt knä och började plocka isär den.
–          Berätta först om Texas Jake, sa Sanderson. Vad sa han till dig i sömnen?
–          Tänker du göra mig illa?
Sanderson hejdade sig med revolvern i handen. Patrontrumman var öppen och pipan glänste till i skenet från elden. För första gången betraktade han horans ansikte. Hon var ung och söt. Om man hade träffat henne vid ett annat tillfälle än på en saloon hade ingenting avslöjat hennes yrke. För en kort stund undrade hon hur mycket hon tog betalt för en natt. En saloon som hade så vackra kvinnor på sin lönelista skulle veta att ta betalt.
–          Varför blev du prostituerad? Frågade han och började snabbt och vant olja in patrontrumman.
Hon ryckte till. Som om hon inte väntat sig frågan. Istället för att svara sänkte hon blicken och slöt fingrarna hårdare kring kaffekoppen.
–          Varför frågar du?
Sanderson skakade på huvudet och oljade snabbt in de rörliga delarna i revolvern. Regnet höll på att sakta avta och en vind som skingrade molnen hade blåst upp.
–          Ingen speciell anledning. Du är söt och ung. Finns det inte bättre yrken för en flicka som du?
–          Som vadå? Frågade hon med hetta i rösten och höjden blicken. Servera drinkar? Vara hemmafru? Jobba i affär. Har du någon aning om hur mycket mer man tjänar i mitt yrke än på något annat yrke?
Sanderson skrattade till och böjde sig fram och tog kaffe koppen.
–          Nej, sa han. Berätta
Hon stannade upp, tystnade och sänkte på nytt blicken. Som om hon skämdes över sitt intensiva svar på hans fråga?
–          Jag hade inte tänkt hålla på så många år, sa hon sedan tyst.
–          Men åren gick fortare än du trodde?
På nytt tystnade hon och betraktade tankfullt eldens lågor. Åren hade en tendens att gå mycket fort. Och åren kunde också hålla en fast mycket hårt.
Sanderson slutförde vapenvården och stoppade undan sakerna i sadelväskan.
–          Jag kan inte rida tillbaka till Redwood med dig, sa han. Av förklarliga skäl. Det blir en lång promenad för dig men om du har tur kan du säkert få skjuts av någon.
Hon nickade och drack av kaffet. Sanderson avslutade sin kopp och plockade fram en fickplunta med whisky. Han tittade frågande på horan. Hon skakade på huvudet.
–          Du behöver lite värme i all den här fukten, insisterade han.
Hon drack upp sitt kaffe och sträckte fram koppen och lät honom fylla den till hälften med whisky.
–          Tillbaka till Texas Jake, sa Sanderson när han tagit en rejäl klunk. Vad sa han till dig i sömnen?
–          Inte mycket egentligen. Mest lösryckta meningar och spridda ord. Men flera gånger mumlade han något om att han måste till The Canyon. Och att han hade fått nog.
Tankfullt drack Sanderson upp sin whisky. The Canyon. Det var en lång väg till The Canyon. Men horans berättelse racket. Om det var till The Canyon som Texas Jake av någon anledning skulle bege sig så skulle Sanderson hitta honom. Förr eller senare. Även om det var en lång väg så var det ändå ett rakt och enkelt spår att följa.
–          Sedan sa han inte så mycket mer, fortsatte Karyn.
Sanderson höll upp handen.
–          Det räcker gott, sa han och plockade fram en filt till henne. Se till att du får lite sömn. Du skall ju gå långt i morgon.
Fem minuter senare hade hon svept in sig i filten och krupit upp nära bredvid Sanderson och elden. Hon sov innan han hunnit lägga hatten över ansiktet och sluta ögonen.