Ernst Wyclife var både trött och förbannad när han satte sig ned vid det stora träbordet och såg upp på sin färgade tjänare. Den svarte mannen stod vid bordets ände och han hade duckat fram en stor frukost och doften från nykokt kaffe fyllde rummet.
Wyclife hällde upp en mugg av kaffet och lutade sig tillbaka i stolen. En hel natt utan sömn tärde på krafterna och tröttheten gjorde honom irriterad. Men det var framför allt händelserna i Devil’s End som gjorde honom på uselt humör.
– Se till att Weber kommer hit, röt han åt tjänaren.
Den färgade mannen försvann blixtsnabbt ut ur rummet och lämnade Wyclife ensam.
Wyclife såg ut genom fönstret. Dagsljuset lyste genom glasrutan, sköt genom sjoken av damm både utanför och innanför. Där ute pågick arbetet i dagbrottet för fullt. Man hade ännu inte hittat huvudfåran, men det skulle man visste Wyclife. Det var bara en fråga om tid. Och tålamod.
Järnvägen löpte förbi strax utanför och de många lastvagnarna stod uppställda och klara för att frakta undan stenbruk och splitter. Det väldiga loket var inte uppvärmt men kolarna och lokföraren var på väg och snart skulle tåget lämna dagbrottet ännu en gång för att sedan komma tillbaka efter ett par timmar.
Ett ändlöst arbete. Men ett arbete som till slut skulle bära frukt.
Wyclife drack av kaffet men hade inte tagit för sig av frukosten. Hans irritation gjorde att hungern kom i andra hand. Det fanns viktigare saker att se till.
Det knackade på dörren.
– Kom in, vrålade Wyclife och knäppte upp den översta knappen i sin ridjacka.
Hans väldiga mage hängde fram över bältet och han andades tungt.
Weber kom in. Förmannen hade nyktrat till, en aning i alla fall, och han tog 2 steg in i rummet innan han stannade. Han var svettig, orakad och luktade mycket illa. Håret var fett och hängde i testar från skallen och ögonen, röda och stirrande, såg på Wyclife. Han anade en rejäl utskällning, kanske värre än någonsin.
Wyclife var en hård man, ett faktum som Weber var plågsamt medveten om.
– Vad i helvete var det som hände i natt? Frågade Wyclife och drack av kaffet utan att se på Weber.
Weber harklade sig.
– McCoy blev skjuten, sa han. Han hade träffat en främling som yrade om ett byte. McCoy blev intresserad. Sedan öppnade den andra mannen eld och sköt ned båda två. Vi red in i Devil’s End någon timme efteråt, fick reda på vad som hade hänt och beslutade oss för att skipa rättvisa. Mannarna hade druckit mycket herr Wyclife och …
Han avbröts av att Wyclife höjde handen.
– Vad gör vi här egentligen? Frågade han.
Weber såg på honom utan att förstå.
– Här i gruvan menar jag.
Weber fortsatte att stirra. Fortfarande utan att förstå.
Wyclife skakade på huvudet.
– Du fattar inte vad jag pratar om. Som vanligt. Här i gruvan letar vi efter guld. Ju mer mannar vi har desto fortare kommer vi att hitta huvudfåran. Alla mannar behövs således.
Weber nickade.
– Jag låter mannarna rida in till Devil’s End då och då för att ta sig en hora och ett glas. Varför gör jag det Weber?
– Hmmm…
Wyclife behärskade sig.
– För att hålla modet uppe. Och för att jag vet att de kommer tillbaka dagen efter för att fortsätta arbetet här i gruvan.  Jag betalar mannarna och jag förväntar mig att de skall jobba hårt. Inte sant?
Weber fortsatte att nicka.
– Därför kan vi ju inte ha någon som springer omkring och skjuter ned mina arbetare. Jag förlorar pengar på varje nedskjuten man. Och jag tycker inte om att förlora pengar.
Wyclife andades tungt. Inom honom sjöd vreden. Han drack av kaffet.
– Detta måste vara solklart, sa han. Även för dig Weber. Därför tänker jag bara säga detta en gång. Se till att du tar med dig några mannar och avslutar det jobb du påbörjade i natt. Och så taffligt utförde.  Se till att den här personen, som orsakade mig ekonomiska bekymmer, inte längre får möjlighet att fortsätta. Uttrycker jag mig tillräckligt klart?
Nu såg han upp på Weber och mötte mannens nervösa blick.
Ett flin hade spridit sig över Webers ansikte.
– Ja, sa han. Det gör du. Jag skall se till att avsluta arbetet.
– Produktionen kommer alltid i första hand och nu måste jag ta in nya resurser. Sådant kostar pengar.
Wyclife satte ned kaffe koppen och skar sig en grov brödbit.
– Sätt fart, beordrade han.
– Javisst herr Wyclife.
Weber vände om och öppnade dörren för att lämna rummet.
– En sak till Weber, sa Wyclife innan han hunnit ut. Inga misstag den här gången. Se bara till att få jobbet gjort. Jag vill ha tillbaka min häst.
Weber nickade. När han stängde dörren bakom sig flinade han brett åt den undrande uppassaren.
Det var dags att börja jobba.

När skymningen kom gjorde Texas Jake halt och satt av. Hungern var kraftig och tröttheten efter att ha suttit i sadeln en hel dag var påträngande.  Käken värkte efter Webers slag och musklerna i mellangärdet ömmade.
Han hade haft tur. Han litade varken på sheriff Eckhart eller Ernst Wyclife, men det faktum att de båda hade dykt upp så pass lägligt hade räddat hans liv.
Det viktigaste var att Loomis var död. Och att allting var över. Bytet fanns i The Canyon, väntande på honom. Och tillsammans med bytet ett nytt liv. Långt bort från detta.
I skydd av ett utstickande klippsprång gjorde han upp en liten eld av några trästickor. I sadelväskan hade han en kaffekanna och han fyllde den till hälften med vatten ur vattenflaskan. Sedan hällde han i kaffebönor och placerade kannan över elden.
Provianten som han fått med sig skulle räcka till nästa dag. Om han inte åt av den ikväll. Hunger kunde kontrolleras. Det var viktigare att han fick vila.
Han bredde ut sin filt och satte sig ned med geväret bredvid sig. Samtliga vapen behövde vård och han rengjorde dem snabbt och effektiv, smorde in de rörliga delarna och såg till att ingen krut eller smuts fanns kvar i piporna eller i patrontrummorna. Överste Colt hade tillverkat bra vapen, men även dem behövde rengöras.
När han var klar kokade kaffet och han hällde upp i en tennmugg. Smaken var god, stark och kraftig. Den fick honom att slappna av och långsamt tvingade han bort tankarna från hungern som gnagde i magen.
Framtiden låg framför honom. Det gamla livet var över.  Han samlade ihop packningen och hängde den åter bakom sadeln.
Han drack upp kaffet, släckte sedan elden och la sig raklång på marken. Efter några minuter sov han.

Han vaknade plötsligt, väckt av ljud som inte framkallats av natten allena. Han hade revolvern bredvid sig och han slöt handen kring kolven utan att tänka.
Det var fortfarande mörkt. Glöden från brasan hade slocknat och det luktade fränt från de förkolnade trä resterna. Wyclifes häst slumrade med halvslutna ögon.
Morgonens tystnad var massiv, ljuden från naturen omkring honom höll fortfarande på att vakna och han lyssnade på tystnaden.
För tyst.  Han spände hanen och satte sig upp. Han hade tillbringat många nätter sovande på marken, vant sig vid utelivet och stelheten efter att ha sovit under bar himmel hade för länge sedan försvunnit.
Då hörde han ljudet igen. Plötsligt och utan förvarning. Ett ljud som inte kom från naturen själv.
En skugga lösgjorde sig från klippsprången en bit bort. I silhuett mot den mörkare natthimlen syntes en hopkrupen figur och de omisskännliga konturerna av ett gevär.  Fler ljud. Runtomkring. Fler skuggor som kom fram. Mörka figurer, smygande.
Wyclifes häst hade vaknat. Den rörde på sig oroligt och frustade. I luften kändes doften av annalkande fara. Och död.
Från sittande ställning riktade han revolvern mot skuggan vid klippsprången och han tryckte av ett dånande skott. Utan att tveka. Ljudet från explosionen i patrontrumman ekade i mörkret och den smygande figuren kastades bakåt, slog ut med båda armarna i en bedjande gest och försvann ur sikte.
Jake kom upp på fötter med revolvern i ena handen och geväret i den andra, spände hanen på nytt med tummen och kastade en snabb blick åt sidan. Ingen syntes till.
Ropande röster hördes. Arga order som delades ut.
– Sprid ut er för helvete!
Sedan var orden riktade till Jake.
–          Ge upp. Du är omringad.
Jake hölstrade revolvern, tog två snabba steg mot hästen, fick vänster foten i stigbygeln och svingade sig hastigt upp. De plötsliga rörelserna fick hästen att rycka till, lägga öronen bakåt och gnäggande snurra runt varpå den utan minsta ansträngning kom upp på bakbenen med viftande framhovar. Jake böjde sig framåt för att inte falla, tog tygeln med den lediga handen och sporrade sedan hästen samtidigt som han höjde geväret. Pekfingret var redan innanför varbygeln och han tryckte av ett skott ut i mörkret utan att egentligen sikta.
Svarselden kom från höger men var tillräckligt illa riktad för att inte komma i närheten av Jake.
Hästen kom ned på alla fyra, spände sin muskulösa kropp och satte av i galopp nedför den svaga sluttningen. Bakom honom lösgjorde sig fem skuggor, bringade ur fattning då deras byte höll på att försvinna ur deras grepp. Någon avlossade flera gevärsskott men det faktum att Jake red i galopp bort från dem, samt den enkla sanningen att mannen som sköt egentligen inte var någon duktig skytt, gjorde att elden inte hade någon verkan. De hade inget annat val än att följa efter till häst.
Till vänster höll mörkret vid horisonten på att lösas upp och ersättas av gryning. Det skulle dröja någon timme till innan solen gick upp, men natten var slut och dagen och ljuset skulle komma.
Jake galopperade fort. Hästens språng var långa och vägvinnande och djuret rörde sig med den elegans som endast en fritt galopperande häst på öppna vidder gör. Det var för detta som djuret levde, den enkla glädjen att få springa fort och att känna farten och friheten. Människan skulle aldrig kunna tämja hästen fullt. Friheten och vildheten skulle alltid finnas där inuti, undantryckt men inte glömd.
Den intensiva, vackra lukten från det springande djuret, frustandet och ljudet från hovarna som sprängde fram över marken.  Jake älskade en hård galopp, dock var han tämligen skeptisk till ett tillfälle som detta.
Han red nedför sluttningen vars höga, vajande gräs svepte mot hästens ben och bakom honom kom fem förföljande ryttare, galopperande i sporrsträck.  Vid sluttningens slut sträckte sig bastanta träd mot morgon himlen och det var mot dessa träd Jake styrde. Han höll tygeln i en hand och geväret i den andra. Träden närmade sig med hög hastighet och han höll in hästen, minskade ned de stora sprången till en samlad galopp och utan att tveka red han in mellan stammarna och försvann ur sikte. 

Weber höjde handen och tecknade åt sina fyra kumpaner att sprida ut sig. Med 50 meters mellanrum höll de in sina hästar och travade in mellan träden efter Jake.
Weber svor. Överfallet hade varit bra planerat och de hade kommit i skydd av mörkret. Jake hade varit ensam och dessutom sovande. Inget skulle ha gått snett. Men ändå hade det gjort det.
–          Vi skall ut och jaga, hade han flinande sagt åt sina karlar när han samlat ihop dem vid gruvan.
De hade sett hans blick och genast förstått att jakten den här gången inte skulle innebära sökandet efter ett djur. Och de hade alla grinat.
Weber tuggade sin tuggtobak och spottade brun saliv på marken nedanför. Två gånger hade denna främling nu lyckats smita ur Webers grepp. Och det var två gånger för mycket.
Han tyckte inte om främlingar, speciellt inte främlingar med attityd och främlingar som lade näsan i blöt. I Devil’s End var det Wyclife som bestämde och Weber jobbade för Wyclife. Om Wyclife inte ville ha främlingar i sin stad, främlingar som dessutom dödade hans män, så var Weber mannen att utföra Wyclifes önskningar. Så hade det alltid varit. Och Weber hade inte misslyckats många gånger hittills.
Han tänkte inte gör det den här gången heller.
Han rätade till hatten och saktade ned till skritt. Mörkret bland trädstammarna var mer kompakt än ute på slutningen och gryningen hade ännu inte ork nog att tränga in bland vegetationen.
Om det var för mörkt för Weber och hans mannar skulle det även vara för mörkt för Jake. Oddsen var emot främlingen och Weber hade hittat folk i mörkret förr.
Han sänkte geväret och stoppade det i hölstret bakom sadeln varpå han istället tog fram sin revolver. Revolvern var mer lättmanövrerad från hästryggen, speciellt i trånga och mörka lägen som detta.
Naturen luktade dunkelt från gryningens fukt och Weber lät blicken svepa från sida till sida. Vagt kunde han skymta två av sina mannar till vänster, båda två på sin vakt och med sina revolvrar dragna.
En gren skrapade Weber i pannan och han föste irriterat undan den.
Dånet från ett skott slet sönder morgonens tystnad. Weber ryckte till, höjde sin revolver och drog hästen runt i en snäv sväng. Djuret lade öronen bakåt och stampade med hovarna.
Till vänster hade den ena av de två mannarna försvunnit. Ett plågat rop hördes, ett skrik av smärta. Ett bedjande från en man som skulle dö.
Weber svor.
–          Hitta honom för helvete, skrek han ut i gryningen. Sprid ut er.
Han vred på huvudet, försökte tränga igenom mörkret med sin blick.  Skuggorna runtomkring förvandlades och förvanskades, blev till figurer som rörde på sig och skepnader som smög. Han tuggade på sin tobak, lugnare och mer försiktigt nu. Försökte lyssna.
Då spelade mynningsflammorna från två revolvrar i luften framför honom och de två knallarna som följde slet i hans trumhinnor.  Ett nytt plågat skrik och en duns när en kropp föll till marken.
–          Där, skrek en av Webers mannar från höger. Där är han.
Springande steg. Weber tryckte av två skott på måfå mot den punkt där han nyss sett mynningsflammorna, men han kunde höra hur kulorna studsade från trädstammar längre in och sprängde loss bark och flisor. Herregud, tänkte han. Vad i helvete höll på att hända här? 

Han kom fram till en mindre glänta, en nyans i mörkret där han höll in hästen. Över hästens tunga hetsiga andetag kunde han höra hur de förföljande ryttarna närmade sig bakom.
Han var utnumrerad. De var fler än honom och även om de hade missat honom vid klipporna så fanns det inget som sa att de skulle göra det nu. I mörkret, liksom i ljuset, var alltid fem personer fler än 1 person, och det man inte kunde kompensera i eldkraft och skicklighet kunde alltid kompenseras av en större mängd mannar.
Där fanns ingen tid att tveka. Han satt av och lade tygeln över en gren. Hästen betraktade honom förvånat i mörkret. Den rörde på sig, full av energi och liv efter den snabb galoppen och ännu inte i stånd att kunna slappna av.
Han placerade geväret bakom sadelkåpan och drog istället sina båda revolvrar. I närstrider var revolvrarna snabbare, mer lättmanövrerade och eftersom han hade två så innebar det att han kunde skjuta åt två håll samtidigt.
En bit bort hördes ljudet från hovar. Grenar som sköts åt sidan, viskandet från röster.
Med båda tummarna spände han hanarna på revolvrarna. Han höll andan, kände den behagliga tyngden från vapnen, hörde hästens närvaro bakom sig.
I mörkret framför honom dök silhuetten av en ryttare och en häst upp. Ljudet från hovar som försiktigt sattes ned nådde Jakes öron och han stod där, utom synhåll, väntande.
Ryttaren drev sin häst några meter framåt varpå han stannade upp. Lyssnade.  Jake kunde se hur mannen rörde på huvudet och hur han nervöst drog i tyglarna. Han lutade sig framåt och spottade på marken bredvid hästens hovar.
Avståndet var inte mer än tio meter. Tillräckligt nära för att ett skott från Jakes revolvrar inte skulle missa, trots mörkret.
Jake klev åt sidan, både för att ryttaren skulle ha svårare att se varifrån skottet kommit om han skulle överleva men också för att Jake inte skulle riskera att bländas av mynningsflamman, och tryckte av ett ensamt skott från den högra Colt revolvern. Mynningsflamman lyste upp mörkret, spelade likt en drakes andedräkt.  Dånet slet morgonen i bitar och ljudet ekade onaturligt högt mellan träden.
Hästen där framme ryckte till, snurrade runt, skrämd av explosionen. Mannen på djurets rygg träffades av kulan i bröstet, gav ifrån sig ett kort skrik och slungades bakåt. Han föll med en duns till marken och blev liggande.
Nedhukad smög Jake genom mörkret. Rop och skrik hördes. Nu brydde man sig inte längre om att smyga eller vara tyst.
Webers rop överröstade hans tre kvarvarande mannar och det var i riktning mot hans röst som Jake tog sig.
Han kom fram till en liten glänta, en öppning bland trädstammarna. Aningen förvånat och överraskande dök en ryttare upp endast fem meter därifrån.
De fick syn på varandra samtidigt, men Jake hade en bättre position, trots att han inte var den som befann sig högst upp, eftersom han hade båda revolvrarna dragna och mannen på hästen hade sitt vapen i höger handen som var riktad åt andra hållet.
Jake tryckte av ett skott från vardera revolvern och den här gången kunde han inte undgå att bländas av mynningsflammorna. Mannen där borta rycktes ur sadeln och försvann bakom hästens stora kroppshydda.
Två skott brann av bakifrån och båda slet loss flisor och bark från träd alldeles i närheten. Någon hade ropat men Jake var redan på språng och hörde inte vad de skrek.
Han spände båda hanarna på nytt, trots att det var riskabelt att ha göra det när han sprang. Men han skulle komma att behöva skjuta snabbt och då kunde skillnaden på en sekund betyda liv eller död.
Han vek av till höger och trängde sig igenom tät buskvegetation. Grenar slet och rev i honom och han försökte att hålla sina andetag lugna och tysta.
Han hade kommit tillbaka i en båge mot hästen han fått av Wyclife och han rörde sig förbi djuret på ett avstånd av mindre än 10 meter.
Ett skott dånade en bit bort.  Jake stannade upp, snodde runt och med båda revolvrarna riktade i en rät linje framför sig tryckte han återigen av två skott.
En smygande figur, mörk och konturlös men ändå fullt synlig, kastade sig omkull på marken och rullade runt. Jakes eld besvarades, dånet från ett gevär slet i hans trumhinnor och han kunde känna en brinnande het projektil sveda hans högra kind. Hans häst, egentligen Wyclifes häst, fick panik, ställde sig på bakhovarna och under några korta sekunder såg det ut som om den skulle ge sig av, galoppera därifrån, men sedan lugnade den ned sig och nöjde sig med att nervöst krafsa med framhovarna i marken.
Weber hade två mannar kvar, någonstans där ute i mörkret. Jake hade tre patroner kvar i den högra revolvern och fyra i den vänstra. Sju skott mot tre cowboys. Det skulle räcka.
Ändå smög han fram till hästen och rev ned geväret bakom sadelkåpan. Han hängde geväret över ryggen i bärremmen, strök handen kort över hästens hals i en lugnande gest och snodde sedan hastigt runt när han hörde ljud bakom sig.
Mynningsflamman från en revolver syntes ögonblicket innan ljudet nådde Jakes öron. Han kastade sig åt sidan och avlossade instinktivt två skott. Wyclifes häst ryckte till, tog två stapplande steg framåt men föll sedan ned på framknäna. Hästen gnäggade försiktigt, som om den prövade sin förmåga att ge ifrån sig ljud och blod sprutade fram ur ett knytnävsstort hål i djurets hals strax framför bogen. Med en frustande suck föll den åt sidan och blev liggande med ryckande ben.
Jake gav den ett kort ögonkast samtidigt som han fick syn på två figurer en bit bort. Båda var på väg framåt, smygande, men ändå fullt synliga.
Jake spände hanarna och sköt med båda revolvrarna samtidigt som de andra två avlossade varsitt skott mot honom.
Han blev medveten om smärta i högra axeln, smärta som var långt borta och inte verklig. Han kunde se båda figurerna falla ihop, den ena gav ifrån sig ett högt vrål och vred sig i plågor, men den andra låg helt stilla.
En osynlig kraft pressade Jake bakåt, fick honom att tappa balansen. Hans hatt for ned över ögonen och när han efter någon sekund låg på marken och funderade på vad som hänt, strax intill den döende hästen och med geväret tryckande mot skulderbladen, kom smärtan farande över honom med våldsam kraft.
Den strålade ut från den högra axeln, spred sig ned genom armen och ut i kroppen. Blixtrande och vitglödgad, som om någon höll på att brännmärka honom med ett järn. Han försökte höja den högra revolvern, som han fortfarande hade i handen, men han kunde inte förmå högerarmen att lyda. Med den vänstra revolver pipan, som var varm och het, rätade han till hatten och tvingade sig upp i sittande ställning.
Det ringde i öronen efter explosionerna av ljud. Bredvid honom höll hästen på att stilla sig, dess ryckande med benen hade avtagit och i mörkret gav den ifrån sig några korta, frustande flämtningar innan den fogade sig stilla och dog.
På avstånd kunde Jake höra ljudet från rinnande vatten. En större bäck, eller mindre å som flöt förbi i närheten. Han tog stöd med vänster armen och kom upp på fötter. Högerarmen hängde obrukbar längs sidan. Han hade fortfarande kvar Colten i handen.
Rörelserna från de två liggande mannarna som han precis hade skjutit hade avtagit. En av dem var redan död, den andra var på god väg.
Endast Weber, ledaren, befann sig fortfarande kvar där ute i mörkret.
Jake fick med hjälp av vänster handen ned den högra revolvern i hölstret, lossade sedan packningen från hästens rygg och hängde den över ryggen varpå han på nytt höjde sitt vapen framför sig. Hanen var redan spänd och han sökte av omgivningarna runtomkring honom i höjd med revolver pipan.
Benen bar honom fortfarande, han påminde sig om att det faktiskt inte var där han hade blivit skjuten, och han smög iväg mellan trädstammarna i riktning mot det rinnande vattnet.
Bäcken, fast egentligen var den tillräckligt stor för att kallas flod,  var kanske tre eller fyra meter bred och han uppskattade att den kunde vara kanske en och en halv meter djup. Tillräckligt djup för att han skulle ha svårigheter att passera över. Strömmen var strid och vattenytan var täckt av nedfallna grenar och kringflytande stockar. Vegetationen kring båda stränderna var tät, buskar och ris gjorde framkomligheten svår, men den uppströmmande kylan från det kalla vattnet fick honom ändå att kvickna till. Återgav hans kropp en viss styrka.
Han började smyga längsmed flodkanten med revolvern hela tiden riktad framför sig. En tunn himma av yrsel hade lagt sig över hans ögon och han skakade då och då på huvudet för att klara blick och tankar.
Weber dök upp plötsligt och utan förvarning. Han kom galopperande fram mellan några trädstammar, hästens hovar slet upp jord och smuts från flodbanken tillsammans med bräckt vatten. Ris och buskar slog mot djurets ben och hästen hade öronen tätt lagda bakåt för att visa sin motvilja, men Weber tvingade den framåt, sporrade den med sina stjärnformade sporrar som var fastsatta på stövlarna.
Jake hade två skott kvar i den vänstra revolvern. Utan att tveka gick han ned på knä, kände långt borta hur vattnet från floden dränkte in hans byxor och kylde ned honom, och avlossade två skott.
Det första höll han lågt. Han siktade mot hästens framrusande bog och djuret var redan så nära att det var omöjligt att missa. Det andra skottet sköt han högre, mot Weber.
Hästen snubblade och tumlade framåt när Jakes kula grävde sig in i dess bog. Weber sköt med sin egen revolver, men plötsligt tog farten slut, hästen försvann under honom och han gjorde en volt i luften över djurets huvud varpå han landade med en duns bland några täta buskar. Hästen slog  runt av farten från galoppen, två hovar träffade Weber hårt i ryggen och han fick sedan djuret över sig.
Ny smärta exploderade genom Jakes kropp. På nytt var det som om en osynlig kraft slungade honom bakåt och han föll med ett plask rakt ut i flodens kalla och strida vatten.
Hans sista tankar innan allting blev svart kretsade kring framtiden som hade sett så ljus ut. Men som nu skulle låta vänta på sig. 

Bill Geffen borstade dammet av sin jacka, harklade sig och spottade saliv och tuggtobak. Han kisade upp mot den starka solen och kände hur svetten rann från hårfästet. Det var tungt arbete. Men Ernst Wyclife belönade de som arbetade hårt. Och belöningen den här gången skulle bli mycket frikostig.
–          Se till att bli klara där borta, fräste Geffen och sneglade mot last karlarna.
Vagnarna som stod på rälsen var frånkopplade, loket var på genomgång och underhåll och egentligen hade de gott om tid, men Geffen ville bli klar innan uppsatt tid. Han ville göra Wyclife nöjd. För att på så sätt öka belöningen ytterligare.
Han kisade upp mot solen. Det skulle bli ännu en stekhet dag. En whisky kunde smaka gott. För att släcka törsten.
Han gick nedför sluttningen från dagbrottet, klev över syllarna i rälsen och njöt av all verksamhet, allt arbete som pågick runtomkring honom. Karlar arbetade i gruvan, man arbetade med lastningen, man arbetade i ugnarna och man satte upp nya dynamitgubbar för att ta sig längre in i berget. Man höll på att göra Ernst Wyclife till en mycket rik man, och med den rikedomen tänkte Bill Geffen följa.
Hans häst stod tjudrad en bit bort vid en vattenho. Djuret tittade upp på honom när han kom. Geffen tog av sig hatten, doppade den i vattenhon och satte sedan på sig den igen. Svalkan var välkommen och vattnet som rann nedför hans ansikte sköljde bort strimmor av smuts från hans kinder.
Om tre månader  skulle allting vara klart och vagnarna vara lastade. Loket skulle då vara servat och i toppskick. En eskort om femton man var planerad att vara ombord tillsammans med Wyclife själv och Geffen.
Tre månader. Det var mycket kvar att planera och mycket kvar som skulle gå i lås.
Han satt upp på sin häst och galopperade nedför sluttningen mot Ernst Wyclifes hus som låg där nere i skuggan.
Bakom honom, uppe vid dagbrottet, briserade en packning dynamitgubbar i en våldsam krevad och skickade grus, sten och damm tiotals meter upp i luften. Några enstaka eldsflammor letade sig upp och Geffen kunde känna tryckvågen pressa mot ryggslutet.
Tre månader. Då skulle guldet vara lastat och klart. Guld.
Han höll in hästen och tjudrade den utanför Wyclifes dörr. Två beväpnade vakter stod utanför, Brown och Caldwell. De nickade mot honom när han gick uppför trappstegen och knackade på med knytnäven.
Det var Wyclife själv som öppnade. Den tjocke gruvägaren tornade upp sig i dörröppningen. Han höll i ett halvt urdrucket whiskyglas.
–          Kom in Geffen, dundrade Wyclife. Kom in för helvete.
Geffen klev in. Han bjöds på en whisky och de satte sig ned.
–          Tidsplanen kommer att hållas, sa Geffen efter att ha tagit en stor klunk whisky. Det ser mycket bra ut. Huvudådran håller vad vi trodde och smältugnarna blir aldrig kalla. Vi kommer att vara klara att lasta i god tid.
Wyclife lutade sig tillbaka. Han kände den svalkande värmen från whiskyn i bröstet. Femton tungt beväpnad män skulle befinna sig ombord på tåget när det ångade mot gränsen med sin tunga last av guld. Femton vakter som skulle garantera att guldet kom fram dit det skulle.
Ett leende spred sig över Wyclifes läppar. Ett leende som Geffen såg.
–          Jag kommer att förlora femton bra karlar, sa Wyclife och drack upp det sista av whiskyn. Men det kan det vara värt.
De hällde upp ny sprit i sina glas och fortsatte ivrigt sitt planerande.