Kapitel 5


Det tog inte sex veckor för Wyclife och hans mannar att höra av sig men det hade Jock Dobbs heller inte räknat med. Geffens löfte om en och en halv månad skulle nog hållas men det uteslöt ju inte att man på många olika sätt kunde påminna familjen Dobbs om att tiden höll på att rinna ut.
Doktor Newman gjorde en lång och grundlig undersökning av Jake. Såren rengjordes och på några ställen placerade han ett par stygn och när han lämnade Dobbs gård senare samma kväll hade han ordinerat vila i minst en vecka och därefter lugn och stilla träning. Att rida eller på något sätt befatta sig med några mer komplicerade eller påfrestande övningar var strängt förbjudet under två månader. Jake lyssnade på honom där han satt i sängen, nickade då och då som att han förstod och verkligen tog in det som doktorn sa till honom. Men Jocks fru, Margaret, betraktade Jake från dörröppningen och konstaterade ganska snabbt att mannen i deras säng inte skulle vara kvar hos dem i två  månader. Så fort Jake var frisk nog och hade tillräckliga krafter för att rida så skulle han försvinna. Lika plötsligt som han hade kommit och helt utan förvarning.
Caroline, som stod bredvid sin mamma, såg det också och båda två önskade innerligt att han skulle bli kvar.
Doktor Newman lämnade gården och Jake lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Doktorns behanding hade rengjort såren men salvan som han strukit på, samt stygnen som slet i hans hud, fick honom att sakta glida in i en orolig och smärtsam sömn. Han visste inte vad han drömde men när han vaknade så vaknade han med ett ryck och kunde känna svettdroppar rinna från hårfästet.
Det var tyst i huset och mörkret hade kommit. Någonstans där ute under natthimlen tjöt en prärievarg. Långt borta. Ett ensamt skrik.
Han tvingade sig att sluta ögonen på nytt och lyckades efter en lång stund åter glida ned i sömnen.
Den närmaste veckan tillbringade han i ett sömndrucket tillstånd av inte total vakenhet men heller inte total sömn. Han dåsade ut och in i sina drömmar och kunde flera gånger vakna upp och tro att han befann sig någon helt annanstans. Flera gånger pratade han i sömnen och flera gånger fanns Sarah vid hans sida. Men varje gång han lyckades komma tillbaka till verkligheten så var hon borta.
Han vaknade till en morgon, utan att veta vilken dag det var, av att han hörde röster i köket utanför. Margarets ihopbitna stämma och Jocks röst som var full av vilsenhet och osäkerhet.
Instinktivt sökte Jake med blicken efter sina revolvrar och fann dem liggande på nattduksbordet bredvid sängen. Han rörde försiktigt på sig, sträckte sig efter den ena kolven men hann inte ta den förrän dörren öppnades och Margaret kikade in på honom.
–      Vad är det som har hänt? Frågade han med en röst som han själv tyckte kändes förvånansvärt stadig och säker.
–      Vi har besök, sa Margaret. Det är mr Wyclifes män. Var helt tyst här inne.
–      Vad vill de?
Margaret skakade på huvudet.
–      Det vanliga förmodar jag, sa hon. Driva oss härifrån.
–      Var är din man?
Jake såg från Margaret till sina revolvrar.
–      Är han beväpnad?
Fru Dobbs skakade på huvudet igen.
–      Nej, sa hon. Det är han inte.
Hon stängde dörren om Jake och utanför hördes plötsligt dånet från hästhovar som närmade sig i galopp. Solen sken in genom fönstret och det var mycket varmt i rummet. Skrik och rop. Tjutandet från upphetsade cowboys.
Jake slöt handen kring den ena revolverkolven och lyfte vapnet till sig. Handtaget kändes tungt och säkert i hans grepp och han satte sig upp samtidigt som han placerade revolvern i skydd under täcket. Han hade fingret på avtryckaren och pipan var riktad mot dörren.
Jock kom in med stirrig blick och svett som rann i floder från hårfästet.
–          Vi får besök, sa han. Håll dig tyst här inne.
Jake nickade.
–          Om jag vore du, sa Jake, så skulle jag beväpna mig.
Jock stod tyst ett ögonblick, nickade sedan och lämnade rummet.
Utanför hölls hästar in och någon tjöt samtidigt som flera skott avlossades upp i luften. Karlarna hade garanterat druckit.
Utanför öppnade Jock ytterdörren och gick ut på trappan. Han stod där, framför sitt och sin familjs hus och betraktade de män som ställt upp sina hästar på en relativt rät linje på gårdsplanen. Han stod där, inte som en klippa av granit och inte som stöpt i obändigt stål utan som en ganska ranglig figur. Inte särskilt förtroende ingivande. Inte särskilt skräckinjagande. Inte speciellt hotfull. Och inte som något direkt hot mot mr Wyclifes mannar. De såg det och de kände igen det som ett tafatt försök till motstånd. Ett motstånd som snabbt och mycket enkelt skulle kunna krossas.
Jock kände igen mannen i mitten men kunde inte minnas hans namn. Han hade sett honom förut  men han kunde inte komma ihåg var.
–          Vad förärar oss ett så fint besök? sa han med en röst som han själv inte tyckte lät alltför svag. Om jag inte mins fel så har min betänketid fortfarande inte gått ut.
Jocks ord fick karlarna att brista ut i hånfullt gapskratt.  En av dem förde vant en fickplunta till sina läppar och rack några djupa, svalkande klunkar. Mannen spottade sedan en svart stråle av saliv blandad med whisky och tuggtobak på marken.
Jock såg inte Geffen bland karlarna.  Kanske hade dessa män druckit sig till ett eget initiativ och ridit hit på eget bevåg. Men troligen låg även Wyclife eller Geffen bakom detta besök.
Bakom Jock kom Margaret ut på trappan och såg oroligt på karlarna. Bakom henne stod Caroline, gömd bakom hennes kjol med skräckslagen blick.
–          Vi tänkte ta med din förtjusande lilla fru ut på en ridtur, skrockade den främsta av karlarna som tydligen var ledaren för gänget.
Han tuggade sin tuggtobak och plirade på Margaret  med upphetsad min.
–          Vi tänkte ge henne några skäl att flytta.
–          Det blir inget av med det, sa Jock med en röst som nu hade förlorat all värdighet och myndighet. Hälsa mr Wyclife att vi inte vill sälja. Vi tänker bo kvar här. Och det finns inget som mr Wyclife kan göra för att ändra på vårt beslut.
Karlarna tystnade. Några hade lyft fickpluntor för att dricka några klunkar men hejdade sig när Jocks ord hördes över gårdsplanen. Det här var precis vad de hade hoppats på. Lite motstånd. Som skulle kunna rättfärdiga lite efterlängtat bråk.
Ledaren flinade.
–          Du har tydligen inte förstått allvaret i situationen, sa han och spottade lite tobak samtidigt som han fingrade på revolverkolven i hölstret.  Mr Wyclifes erbjudande var inte förhandlingsbart.  Kanske kan vi få låna din lilla fru någon timme för att prata sans med henne.
–          Det blir inget av med det sa jag, sa Jock med en röst som nu darrade hörbart och som inte bar sig genom hela meningen.
Han stod där på trappan framför sin dotter och sin fru och kämpade för att inte benen skulle vika sig under honom. Varje tum av hans kropp värkte av skräck, varje muskel kändes krampaktig och han kunde känna svetten droppa från hårfästet och rinna längsmed ryggslutet.  Så här rädd hade han nog aldrig tidigare varit. Det var som om de hade kommit fram till ett vägskäl och han äntligen hade fattat ett beslut. Hade tagit en ståndpunkt. Gjort ett val. Och nu skulle bli tvungen att stå för konsekvenserna. Det gjorde honom totalt skräckslagen men samtidigt en aning upprymd. Kanske stolt över sig själv, han var osäker.
Det var här han och hans familj bodde. Det var här de tänkte leva och det var här de tänkte dö. Det var en bra gård med bra mark och han tänkte inte ge upp den. För  vart skulle de annars ta vägen? Vart skulle de flytta och vart skulle de fly? Och vad var det som garanterade att samma sak inte skulle kunna hända igen på ett nytt ställe? Om han inte nu en gång för ala satte stopp.
–          Nu får det vara slut på det här, fortsatte han och kämpade för att hålla sig på benen. Vi tänker inte flytta. Det här är vår gård och vårt land. Vi har köpt det helt lagligt och ingen skall tvinga oss att sälja. Säg till mr Wyclife att han får leva utan min gård. Jag tänker inte sälja.
Han kände Margarets hand på sin axel. Lugn och trygg, stödjande. Hon stod bakom honom och skulle ta konsekvenserna tillsammans med honom.
Flinet på ledarens mun försvann blixtsnabbt och han stoppade undan sin fickplunta.
–          Ingen säger nej till mr Wyclife.
Han vred på sig i sadeln så att lädret knarrade.
–          Jo, sa Jock Dobbs. Jag gör det. Här och nu. Rid nu hem och nyktra till. Berätta för Wyclife vad jag sagt.
–          I helvete heller…
I samma stund som ledaren sträckte sig efter sin revolver, och de övriga karlarna följde efter i samma sorts rörelser, gav Margaret sin man en hård knuff åt sidan och lyfte det skjutklara gevär hon hade hållit gömd bakom hans rygg. Pipan lyftes i solskenet och det svarta stålet var obevekligt.
– Gör en enda rörelse till och jag skjuter skallen av dig, väste hon med en röst som Jock aldrig tidigare hade hört.
De sju karlarna som satt i sina sadlar stannade upp i sina rörelser. Två av dem, som tidigare hade skjutit i luften
hade redan sina revolvrar dragna men bådas mynningar var riktade snett bakåt.
Det var Margaret Dobbs som hade övertaget och cowboysen visste om det.
Ledaren kisade mot Margaret. Faktum var att han inte bara hade missbedömt Jock Dobbs utan också hans fru.
Och det gjorde honom förbannad. Ilskan steg genom hans druckna tankar, exploderade genom hans kropp och
fördunklade hans sinne. Han kunde inte längre tänka klart.
–          Det där är ett mycket stort misstag, sa han med en röst som var undertryckt av ilska. Lägg nu ned ditt gevär fru Dobbs så att vi kan diskutera saken som civiliserade människor.
–          Jag vill att ni lämnar vår gård omedelbart, sa Margaret och rörde inte pipan en centimeter.
Mynningen var riktad rakt mot ledarens huvud och avståndet var inte mer än ett par meter. Inte ens en kvinna kunde missa och det förstod samtliga personer på gårdsplanen. Det var utan tvekan Margaret Dobbs som hade övertaget.
Men samtidigt så var  Wyclifes män så många mer.
Jock stirrade på sin fru. Han stirrade på geväret och han funderade intensivt på vad han skulle ta sig till. Vart det det här som var konsekvenserna av hans fattade beslut.
–          Margaret, viskade han.
Och det var när han försökte få hennes uppmärksamhet som allting brakade loss.
De två karlar som redan hade sina revolvrar dragna riktade dem på måfå mot Jock och Margaret. Ledaren sträckte sig mot kolven i hölstret för att dra vapnet och Margaret, som redan innan förstod och visste vad som skulle ske, tryckte utan att tveka in avtryckaren och kände den dova dunsen från kolven när den studsade mot hennes axel. Dånet var öronbedövande och en tunn strimma rök blandad med en ensam flamma av gnistor spelade genom mynningen på hennes vapen.
Ledaren träffades. Avståndet hade, som alla visste, varit alltför kort och inte ens den plötsliga kalabaliken som uppstod kunde få Margaret att missa. Ett litet rött hål öppnades strax ovanför ledarens högra öga. Hans hatt blåste av från hjässan. Ur bakhuvudet slog ett mörk rött moln av blod och slamsor ut. Under bråkdelen av en kort och fasansfull sekund satt han kvar i sadeln med öppen mun och undrade vad som hade hänt. Sedan rycktes alla tankar ur det kaos som var hans huvud och tryckvågen fick honom att tumla bakåt, slå ut med armarna och fara i marken med en smäll. Hans häst gnäggade skräckslaget och stegrade sig, fäktade med framhovarna och svängde sedan runt för att fly. Dock hindrades djurets flykt av de andra hästarna och karlarna och hästen for istället iväg åt vänster, längsmed familjen Dobbs hus.
Margaret flyttade pipan åt vänster, endast någon centimeter. Konstigt nog kände hon ett plötsligt och obevekligt lugn svepa över sig. Det var som om varenda rörelse var mycket metodiskt inövad. Som om hon hade gjort sådana här saker i hela sitt liv och såg det som ett jobb. Nästa mål dök upp ovanför pipan och hon tryckte av ännu ett skott. Geväret dånade. Ytterligare en karl försvann ur sadeln.
Hon kunde höra sig själv ropa åt Caroline att gå in i skydd. Bredvid henne stod Jock och betraktade frånvarande hela scenen. Som om han inte trodde sina ögon.
Karlarna skrek av ilska. Samtliga höll nu i sina vapen. Några avlossade ett par skott mot familjen Dobbs. Caroline hade försvunnit in genom dörröppningen och var utom skotthål. Endast Jock och Margaret befann sig fortfarande på utsidan.
Flera kulor slet loss träflisor och splitter från dörren bredvid Margaret men det brydde hon sig inte om. Hon fortsatte att metodiskt flytta pipan åt sidan för att bekämpa nästa mål. Bredvid henne föll Jock omkull men hon kunde inte säga om han hade svimmat eller om han hade blivit träffad.
Då exploderade en brinnande smärta i hennes högra ben. Golvplankorna kom emot henne med full fart men hon lyckades ändå bli kvar på knä med geväret framför sig. Jock skrek. Han hade tydligen blivit träffad.
De fick in ännu en träff på henne. Den här gången såg hon med en blick som var lugn och samlad hur hennes arm försvann i ett moln av blod och hon kunde inte längre hålla kvar geväret. Det föll till marken med en smäll.
Två kulor  slog in i Jocks oskyddade rygg.
Det hade inte gått mer än fem eller sex sekunder sedan ledaren fallit ur sadeln och allting var redan över.
Det plötsliga lugnet slet i öronen precis på samma sätt som dånet från explosionerna. Det ringde i Margarets huvud men hon kände sig ändå förvånansvärt lugn.
Ljudet från klingande sporrar. Starka händer slet tag i hennes axlar och hon lät sig släpas med in genom dörröppningen. Bara de låter Caroline vara, tänkte hon och kände hur hon höll på att glida bort i medvetandet. Bara de låter Caroline vara.
–          Din jävla hora, hörde hon någon skrika. Din jävla hynda. Vi skall lära dig.
De släppte henne på köksgolvet bredvid köksbordet. Hon försökte inte röra sig. Det var lönlöst. Varken benen eller armarna ville lyda och konstigt nog kände hon sig nöjd och tillfreds med det hon gjort. Någon gång fick det vara nog. Och den här gången hade varit lika bra som någon.
–          Är hon död, hörde hon någon fråga.
Hon blinkade och försökte skärpa blicken. Men synfältet var suddigt och svart. Som om alla färger hade försvunnit ur världen.
–          Vi måste sätta eld på huset, skrek någon. Låta alla brinna inne. De är ju döda för fan.
–          Ta det lugnt för helvete.
Hon kände frånvarande hur någon ryckte tag i henne på nytt.
–          Vi lägger dem i sängen, ropade någon. En lampa fattade eld och hela familjen brann inne.
–          Vart fan tog flickan vägen?
De två karlarna som lyft upp Margaret släpade med henne runt köksbordet. Hon kunde känna hälarna släpas mot de sträva golvplankorna.
–          Se till att få fram en jävla fotogenlampa, vrålade någon. Och se till att det börjar brinna ordentligt.
Dörren till sovrummet sparkades upp av karlarna som bar Margaret.
Dörren till helvetet.

Margaret blinkade och försökte på nytt skärpa blicken. Ingen kraft fanns kvar i hennes ben eller i hennes kropp och hon gjorde inget motstånd. Frånvarande kände hon en smärta långt borta. En brinnande smärta som inte kunde tillhöra henne. Och ändå gjorde den det. Hennes suddiga synfält hade tilltagit och när de två karlarna sparkade upp dörren in till sovrummet sjönk hon ned i ett bottenlöst mörker. Hon lät sig svepas med, protesterade inte. Accepterade det mörka som omslukade henne, fick henne att glömma och att komma bort.  Det sista hon uppfattade var att greppet som karlarna hade kring hennes armar försvann. Plötsligt och utan förvarning. Någonstans slet dånet från exploderande krut i hennes trumhinnor men det kunde hon aldrig höra.
Jake hörde dem komma. Han hade lyft båda revolvrarna framför sig och satt stilla i sängen och väntade. Han blinkade inte, lät blicken svepa från sida till sida, letande efter måltavlor som han visste skulle komma. Han agerade instinktivt och efteråt skulle han aldrig riktigt kunna redogöra för varje detalj som inträffade. Så hade det alltid varit. Det var så han fungerade. Utan instinkterna hade han varit död för mycket länge sedan. Att tänka efter kunde ofta innebära en fördröjning på bråkdelen av en sekund. En fördröjning som i sin tur kunde betyda döden.
Eldstrider var aldrig speciellt långa. De var oftast korta, intensiva och mycket kaotiska. Det var antingen den som avlossade mest kulor som skulle komma helskinnad från en strid, eller den som handlade instinktivt och hade de bästa reflexerna. Om man befann sig stående i en duell skulle man aldrig ha tid att tänka på vart man skulle rikta pipan. Allting hängde på att få upp vapnet så fort som möjligt och trycka av ett skott. Att man sedan träffade kunde antingen bero på ren tur eller som i Jakes fall åratal av träning som utvecklats till dödlig skicklighet.
Karlarna hade aldrig någon chans. Båda sparkade till sovrumsdörren ungefär samtidigt och båda var strängt upptagna med att släpa den döende Margaret Dobbs mellan sig. Ingen av dem skulle ha tid att lyfta sina bägge revolvrar. Ännu mindre hinna rikta dem mot en okänd främling som satt under täcket i paret Dobbs säng. En främling som dessutom redan hade två vapen skjutklara och höjda framför sig.
Under ett mycket kort ögonblick stannade karlarna upp när de kom in i rummet. De hann förstå att något var fel och att de skulle dö. De hann kanske också förstå att de skulle ha supit sig fulla hemma och struntat i att rida iväg. Men det var alltid lätt att vara efterklok även om klokheten i det här fallet aldrig skulle hinna registreras i någons medvetande.
Jake sköt den vänstra mannen med sin vänstra revolver och den högra karlen med den andra. Han kände rekylen i handflatorna, kände vapnet slå mot insidan av tummen och hörde de två explosionerna.
Båda mannarna slungades likt två trasdockor, sida vid sida, tillbaka ut genom sovrumsdörren som de precis sparkat upp. På en höjd av ungefär en meter gjorde de en vådlig luftfärd och blev liggande i en gemensam hög vid köksbordet. Bådas hattar hade ryckts från deras huvuden.
Jake hade redan båda tummarna på vapnens hanar och spände mekanismerna och avlossade därpå ytterligare två skott mest på måfå rakt ut i köket. Samtidigt svängde han båda benen över sängkanten och kom upp på fötter.
Allting hotade att svartna. Taket, väggarna och rummet försvann under en kort stund för hans syn och han kände hur benen höll på att vikas under honom. Det kändes som om han föll utför ett stup. Han tvingade sig till koncentration och fick sina ben att ta två steg framåt så att han kom ut ur skothåll från sovrumsdörren.
Skrik och rop hördes där utifrån.
Jake spände hanarna på sina revolvrar en tredje gång och gick sedan, relativt sakta, fram mot dörröppningen och riskerade en snabb blick ut i köket. Han hann se två personer därute. Förvånade, nervösa och ur stånd att tänka klart. Den ena stod vid spisen. Den andra stod vid ytterdörren och höll i en tänd fotogenlampa samt en hink fylld av fotogen. Båda såg Jake kika fram och båda hade sett lika oerhört korkade ut.
Jake skakade på huvudet. Varför hände det här honom? Allt han hade velat var att rida till The Canyon och sedan dra sig tillbaka. Varför?
Han svor tyst och kraftansträngningen när han lutade sig mot väggen bredvid dörröppningen fick det att på nytt svarta för ögonen. De två karlarna som han nyss hade skjutit rörde på sig därute. Han kunde inte säga exakt vart han hade träffat men han trodde att åtminstone den ena av dem var dödligt sårad. Den andra skulle också troligen dö om han inte kom under läkarvård inom rimlig tid.
Jake skakade på huvudet för att tankarna skulle klarna. Han kände sig svag. Men ändå inte så ofantligt svag som han själv hade trott. Doktorn hade gjort ett bra jobb och det skulle ju ändå ha varit dags att påbörja träningen.
Margarets fötter låg inne i sovrummet men kroppen hade tippat bakåt och försvann ut i köket. Hon rörde inte på sig och Jake förstod att hon var död. Om Jock befann sig därute skulle han också vara död. Och om Caroline inte hade lyckats fly var det även fara för hennes liv.
En hes viskning utifrån köket. Någon som tog sats för att kasta något och återigen agerade Jake på instinkt och utan att egentligen tänka efter.
Han tog spjärn med ryggen för att uppbringa mer kraft och tog sedan ett kliv framåt så att han kom att stå mitt i dörröppningen. Den tända fotogenlampan kom svepande över köksbordet mot honom. Mannen vid ytterdörren hade slungat den mot sovrummet med full kraft.
Utan att tänka flyttade Jake högerhanden mindre än en centimeter åt höger och kanske en halv centimeter uppåt. Hanen var redan spänd och han tryckte lugnt och stilla, utan att stressa, av ett skott mot den flygande fotogenlampan. Med den vänstra revolvern sköt han mot den andra mannen där ute, mannen vid spisen som hade backat några steg bakåt för att försöka ta skydd bakom några utstickande väggstockar.
Jakes ena skott missade mannen till vänster och sprängde istället loss flisor från väggen som föll  ned på golvet.
Det högra skottet träffade sitt mål.
Precis ovanför köksbordet slets den tända, flygande, fotogenlampan i bitar. Splitter, metallfragment, glas och brinnande fotogen exploderade i en vid, vidgande kaskad bakåt och inneslöt den högra mannen i sin glödgande hetta. Den brinnande fotogenen regnade över köksbordet och golvet, stänkte över den förvånade mannens oskyddade ansikte. Den antände hans kläder, fick hans byxor och jacka att fatta eld och rann brinnande över ansiktet. Han stapplade bakåt, skrikande. Brättet på hans hatt stod i lågor och hela hans huvud var på någon kort sekund förvandlad till ett eldhav.
Hans skäggstubb brann, hans hår fräste och glödde och i ögonhålorna börja ögonen blixtsnabbt att koka och tränga ut. Han försökte förgäves släcka elden med sina händer men när han rörde med handflatorna vid sina brinnande kinder så fattade även händerna eld av den klibbiga fotogenen.
Mannen var definitivt ur räkningen.
Spända hanar på nytt. Jake backade inte. Det fanns inte tid till det nu. Han fortsatte istället att avancera framåt.
Han flyttade den högre revolvern åt vänster så att han kunde avlossa de båda vapnen tillsammans mot den kvarvarande personen bakom väggstockarna. Jake såg i periferin hur elden snabbt spred sig upp längsmed husväggen, hittade fäste och brann. Vid hans fötter låg Margaret. Det fanns fortfarande ingen tid att se till henne.
Inte den här gången heller träffade hans båda kulor sitt mål. Men de slet däremot loss mer flisor från stockarna bredvid den hukande mannen, vassa flisor som exploderade mot hans nacke och slet upp hans skinn. Mannen ryckte till och ställde sig ofrivilligt upp.
Avståndet var inte mer än någon meter.
Jake gick två lugna steg framåt samtidigt som han spände de båda hanarna ytterligare en gång. Egentligen hade han velat gå snabbare, springa över golvet och han försökte verkligen förflytta sig snabbt. När allt kom omkring så kunde den andra mannen när som helst avlossa sitt eget vapen.
Men Jakes ben var redan trötta och hur mycket han än försökte så kunde han bara förflytta sig sakta över golvet.
När mannen framför Jake tittade upp befann sig Jake redan framme vid honom. Jake placerade den högra mynningen strax under hakspetsen och den andra mot mannens oskyddade bröstkorg.
Deras ögon möttes. Mannen öppnade munnen för att säga något men Jake skakade på huvudet.
–          Idiot, sa han med låg röst och tryckte av de två skotten.